ingetorp.blogg.se

Den har hjälp mig så mycket och omedvetet gjort mig snällare mot mig själv och mina prestationskrav. 

Till exempel hur jag pratar med mig själv inne på tävlingsbanan. Förut kunde jag skälla på mig för hur jag missade ett byte eller hur illa en kortsida blev när hösten spände sig. Men efter att ha gjort en meditationsövning i boken så kom jag på att om jag pratar (skäller) på mig så spänner jag mig och fokuserar inte på det jag kan påverka utan jag är kvar i det förflutna som inte är påverkbart längre. Jag blir också rädd att misslyckas för jag vill inte höra hur dålig jag är av den där rösten. 

Istället så har jag lärt mig att prata snällare med mig och berömmer mig över att jag upptäckte att något gått fel och peppar mig att göra bättre i nästa övning eller bedömningsgrupp. Det är som två olika änglar som sitter på varsin axel, den ena är svart (skäller och talar om hur dålig jag är) och den andra är vit (peppar, talar om att jag försöker och att det säkert kommer gå bättre nästa gång).

Tävlingarna har blivit så mycket roligare nu när jag inte blir nertryckt av mig själv för att vi missat något. 

En annan viktig del i boken handlar om rädslan för olika saker, hur vi jobbar mentalt med det som utmanar oss, idrottspsykologi. 

Istället för att tvinga oss igenom det vi upplever som jobbigt och läskigt som den äldre idrottspsykologin säger åt oss, det är bara att bita ihop och utsätta oss för det vi är rädda för, så handlar mental tuffhet om att nyfiket närma sig det som är obehagligt och läskigt. 

Det är har den vita ängeln på axeln kommer in, istället för att klanka ner på sig själv när man blir rädd i en situation så berömmer den vita ängeln oss att vi upptäcker att vi blev spända, fick hjärtklappning eller drar upp axlarna och slutar andas. Vi stannar kvar där en stund och vänder tillbaka till tryggheten utan att se det som ett misslyckande. Vi närmar oss igen och berömmer oss själva, till slut så gör vi det vi tycker är läskigt. Inget tvång och ingen spänd stämning. 

Jag använder det så ofta när Malte skrämt mig eller när jag måste göra något jag upplever som obehagligt. Senast igår när jag skulle rida utan att min man var med. 

Malte har under hösten protesterat i ridningen och skrämt mig lite men mest gjort mig väldigt ledsen. Efter att ha kontrollerat hälsan och fått vila så tog jag hjälp av en annan ryttare men nu är vi igång igen även om problemen inte är helt borta. Jag har under hela hösten/vintern känt mig tryggare när någon är med mig i ridhuset men nu måste vi börja klara oss utan för det låser upp mig så mycket. 

Så igår skulle jag rida själv men jag kände redan när jag klädde på mig hur jag började hitta på ursäkter, så jag peppade mig att åtminstone vara ridklädd och gå ut till stallet för att se vilket humör Malte var på. Malte gillar inte kyla och blåsten, så han kan vara väldigt spänd och stressad. Igår var han lugn när jag borstade och pysslade så det kändes rätt att hämta sadeln och gå upp till ridhuset. Jag berömde mig själv och jag sa att om han är stissig efter vibrationsgolvet i skrittuppvärmningen för hand så behöver jag inte hoppa upp utan vi jobbar då vidare för hand. Han var lugn, jag valde att hoppa upp och jag var så nöjd. Min man hade dock hunnit hem och höll mig sällskap men det kändes ändå som en vinst för jag hade inte fallit för olusten att rida. 

Jag hade nyfiket närmat mig tanken att rida utan att någon var hemma, det kändes positiv och det kan låta fånigt men Malte är så lyhörd på vad jag känner och tänker. Han läser mig som en öppen bok och utnyttjar tyvärr mina svagheter. 

Igår red vi ett helt pass i alla gångarter, tog oss igenom protester och ignorering av galoppfattningar men vi fixade den förvända galoppen i båda varv!