Hjärtat värker

Ibland är livet som djurägare jobbigt, ibland känns det som om alla tankar bara kretsar runt sitt djur, ibland måste man ta det jobbigaste av alla beslut. 
Att vår tid tillsammans skulle sluta redan nu var inget vi ville eller trodde. 
Men som djurägare måste man ibland inse att det inte går längre och att djuret lider trots många försök att hitta en lösning och rehab som går i positiv riktning. 

Efter återbesöket i dec med Jippie så visade hon inte någon nämndvärd förbättring vid arbete och ingen förbättring av SI-leder och disken. Vi valde att prova att fortsätta rehabträningen varannan dag, samtidigt på full dos metacam. Det var en jobbig tid att tvinga henne att jobba och jag såg ingen skillnad i hur hon rörde sig. De första dagarna efter en veckas vila så trodde jag att jag såg en förbättring men under veckorna med metacam så blev det ingen markant skillnad till det bättre. Vi trappade ner metacamdosen och det blev bara värre och jag visste inte hur jag någonsin  skulle kunna börja rida henne igen. Jag grät varje pass och kände mig så elak när jag tvingade henne att röra sig.

När man träffar sina hästar varje dag, morgon-middag-kväll, så lär man sig att tolka deras uttryck och personlighet. Painface är något som forskas på inom hästvärlden och jag kan intyga att det syns på hästar hur de mår. Jag kan läsa av Danny hur han mår, jag märkte på Mausi när hon hade ont och jag har även sett en förändring hos Jippie. En häst är inte tjurig, grinig, ovillig till arbete i skog och mark, skjuter rygg eller stegrar sig. En häst som inte mår bra försöker tala om det för oss och vi måste lyssna. Vissa individer (häst/ryttare) är känsligare och därför kan det ibland ta olika lång tid att upptäcka vad som är problemet. 

Det finns så mycket mer att fundera på, resonera kring eller skriva om detta. Jag har frågat mig varje dag vad jag kunde ha gjort annorlunda, jag har grubblat och försökt men till slut valde vi att låta henne somna in och äntligen bli smärtfri. 
Det gör ont, så ont men jag vet att hon slipper lida. Sov gott och galoppera nu med lätthet ut på de evigt gröna ängarna. 
(null)



Återblick 2018

Det är jobbigt att se tillbaka på 2018, drömmar som krossades och en lång resa avslutades. Men det finns ljusglimtar och de måste jag lyfta fram. 

Danny och jag tävlade lite mindre än tidigare. Vi hittade ingen bra känsla på tävlingsbanan och det blev ofta missar. Saker vi kunde bra blev pannkaka och det har vi inte råd med i dessa klasser. Mina mål nådde jag inte men vi kom med och fick rida lag-SM i augusti. Det var så kul och jag är stolt över oss alla. Under hösten så ändrade vi lite på ridningen och backade tillbaka till grunderna, något som gav resultat och jag hoppas kunna skörda frukten av det under 2019.
(null)

I början av 2018 flyttade en lurvig kille in i stallet, Freddy. Istället för en sällskapsponny valde vi att köpa en 2-åring även om jag lovat mig själv att aldrig mer köpa någon oinriden häst. Dock har Freddy visat sig vara en underbar individ som lär sig snabbt. Han har under 2018 lärt sig allt vad som förväntas av en 2-åring utan några problem. Jag tog hjälp av H för att rida in honom eftersom jag inte känner mig så tuff men framför allt inte så smidig. Det ska bli så spännande att följa utvecklingen och träningen inför 3-årstestet under 2019. 
(null)

Under årets första månader så såg det ut som om Mausi skulle bli den tävlingshäst som skulle avlasta Danny och vi tränade för fullt mot att kunna starta MsvC. Allt såg ljust ut och jag började andas ut, hoppet steg när vi närmade oss första start. Men så började hon igen, jag ville inte se och blundade för faktumet att vi behövde göra en resa till. Det blev vår sista resa och beslutet att avsluta kapitlet smärtade mig mer än jag kunde ana. 
(null)

Men livet måste gå vidare och jag valde att leta efter en ny tävlingshäst. Att titta på hästannonser är alltid roligt så länge man inte ska köpa, när det väl är dags så verkar det aldrig finnas någon till salu. Vi blev på semestern uppringda och träffade under sensommaren Jippie. Allt gick fort och hon flyttade hem till oss. En ny resa skulle börja mot att matcha mot 5års kvalen 2019 för Falsterbo och Elmia. Dock slutar året med ofrivillig vila och rehabträning, det kändes som om mina drömmar och planer krossades igen. Höst- och vintermånaderna som skulle bygga styrka för att utveckla gångarterna inför unghästklasserna har nu fått gått till utredning, behandling och rehab. 2019 blir nog inte som vi hoppades på, nu tar vi en dag i taget och gör inga nya planer. 
(null)

Stallet började vi bygga ut, lite mer förvaringsmöjligheter och en extra box för gästande hästar. Möjligheten att kunna stalla upp en extra häst har jag saknat och det kommer bli så bra. Utbygget skapar också mera vindskydd till övriga boxar samt jag får in alla pallar under tak. Snyggt och prydligt kommer det bli.
(null)

ridhuset fyllde vi på med mera flis samtidigt som vi renoverade ridbanan med sand och flis ovanpå paddexet. Båda blev riktigt bra. Vi gjöt golvet i ingången och jag måste erkänna att det blev bra, även om jag inte tyckte det var nödvändigt innan vi gjorde det. Jordhögarna utanför i sommarhagen jämnades ut och vi kunde så gräsfrön trots den torra sommaren. Det känns som lagom med aktivitet i ridhuset och det är en dröm, jag blir så glad för alla kommentarer om hur fint vi har det. 
(null)

Första året som dressyrdomare har varit hur roligt som helst. Jag trivs och tycker utbildningen har förberett oss väl. Vid flera tillfällen har jag dömt med två stycken andra och vi har varit väldigt jämna i vår bedömning, det har stärkt tilliten till min förmåga att döma. Dömningen har också gjort mig mer nogrann i min ridning men också mina underbara elever drillar jag lite extra noga i korrektheten när de rider program. 
(null)

2018 läggs nu till arkivet och jag blickar framåt men motgångarna ger också lärdom. Tålamodet prövas, motivationen har åkt berg- och dalbana, självförtroendet inne på tävlingsbanan har fått sig en smäll men jag har min mors ord "bryt ihop och gå vidare". Att få vara ledsen och besviken tillhör livet, det kunde ha varit värre. Det vet jag men hästarna, ridning/träning och tävling är den stor del av den jag är. När det som i år inte har gått på topp så blir livet jobbigt och humöret skiftande, Motivationen och drivkraften hittar jag i tävlings- och träningsframgångarna och 2018 blev det lite för lite av den varan. 
Det är tur att jag har stöttande människor runt omkring mig, som tror på mig och som sparkar mig i rumpan när jag deppar ihop och bara målar upp allt i svart. 
2019 har precis börjat och jag vet att det kommer bli både med-och motgångar även detta år, annars vore väl livet bra enformigt. 

Nytt år nya möjligheter

Men jag avslutade igår året med ett pass på min kära kämpe, Danny.
Vi hade ett trevligt ridpass med lite smått och gott, jag ville testa lite och prova på olika delar. 
Vi måste slipa saxen. 
Ettorna är långt ifrån där jag vi varit. 
Minst av allt oroar jag mig för piaffen och passagen. 
Men jag kände mig nöjd och glad, vi kämpar på och jag hoppas jag orkar skriva min sammanfattning av 2018 utan att bryta ihop. 

Jag började året med att tömköra Jippie. Jag har sagt mig själv att inte analysera och fundera, jag ska bara blunda och jobba henne utifrån rehabplan nr2. 

(null)