Tömkörning

Jag är så glad över att jag fått kunskapen om tömkörning och att det fungerar så bra med Mausi. Det är en bra form av arbete och jag jan påverka henne så mycket. 


Just nu håller jag på att stärka henne i galoppen genom täta övergångar mellan trav-galopp, något som hon lätt stressar upp sig på under ryttare men på töm inte alls. 

Att jag sedan själv får en annan form av motion är bara positivt. 
I trav och skritt jobbar jag utmed hela långsidan, det är bara i galopp jag låter henne gå på 20m volter även om jag rör mig uppåt och nedåt hela tiden. Aldrig står jag still på ett ställe när jag tömkör. 

Tänk om...

Vilken utvecklingskurva man skulle ha om man hade någon som varje ridpass hade sina falkögon på sig. Någon som kan ge tips, korrigera och som man respekterar så pass mycket att man "skärper sig" bara för att vilja visa en bra sida för. 


Som ryttare så sitter man väldigt ofta själv och rider, man tränar utan några ögon på sig och det är lätt att lägga till sig olater eller slarva. 
Jag sitter ofta själv på banan eller ridhus men tidigare när jag red hästar åt andra i lite större inackorderingsstall så red vi ofta många men ändå då var det inte accepterat att hjälpa varandra, man vågade nästan inte komma med något tips eftersom man då lätt fick onda ögat eller liknande. Ibland kändes det som om man aldrig pratade med varandra eller tittade på varandras ridning. 
Konstigt att det är så... 
vad är vi rädda för eller vill vi inte ha hjälp? 
Om jag skulle fråga nästa gång jag träffar på någon i ridhuset hur det ser ut och att den gärna får komma med förslag, vad tror ni kommer hända? Vad skulle jag själv säga om någon frågade mig det? 
Skulle jag våga ge tips eller skulle jag fega ur eftersom jag tror att den på ryggen egentligen bara vill höra att det ser bra ut? Få en liten klapp på axeln och sedan fortsätter vi med  vårt egna? 

Men det är nog inte bara så inom ridningen, ta bara exemplet med artighetsfrågan "Hur mår du?", ingen vill ju veta hur du verkligen mår eller? 

Att ge komplimanger brukar göra lovet lättare för de flesta och sprider glädje men det borde väl även feedback och förbättringsförslag också göra. Omtanken från en annan människa som ser att man kan utveckla sig och göra något bättre borde väl inte ses som ett påhopp, något negativt eller kränkande? 
Visst spelar det roll hur de framförs men ärligt, ibland spelar det ingen roll hur väl man lindat in och formulerar sig så väljer mottagaren att se det från fel håll. 
Tyvärr så lär vi oss som våra hundar och hästar, positiv förstärkning. Det vi bemöts positivt av gör vi oftare och vi minskar det som ger oss ett negativt bemötande.

Dagens pass med Danny och Mausi gick bra, vilodagen igår berodde på att min kropp behövde vila efter massagebehandlingen. Nu måste jag ta tag i mina höfter och få ordning på smärtan helt enkelt! 

Vinterträning

På ett sätt är vintermånaderna rätt tråkiga och sliter men samtidigt så är det nu som man lägger grunden inför nästa säsong på tävlingsbanan.


Dannys pass i ridhuset består ofta av styrketräning i form av övergångar och tempoväxlingar i trav/galopp. Men också mängder med samlande rörelser som öppna och sluta. 
Vissa dagar jobbar vi nästan bara lösgörande volter och skänkelvikningar. 
Idag handlade "intensivdelen" av passet om galoppiruetter, att vänta och inte falla iväg i utgången. Kontroll på varje språng!

Mausi får nu börja jobba lite mer och jag nyper mig själv i armen. Hon jobbar på och långsamt känner jag hur om blir starkare. 
Det är fortfarande jobbigt i vänstergaloppen men jag är inte orolig, det kommer att bli bättre när höger bak blivit starkare. 
Övergångar, tempoväxlingar och öppnor varvat med skänkelvikningar och serpentinbågar. 
Jag är noga med att berömma henne och ta pauser, min älskade prinsessa. 

Jag har mål för Danny men för Mausi vill jag inte sätta upp några mål för än, vi tar små steg framåt och varje dag är en seger.