Vi gjorde det!!!

Mausi joggade på lina ute i den kalla klara höstsolen efter gårdagens långa pass. Hon såg rätt pigg ut och fin i kroppen trots allt, det glädjer mig eftersom det blev en rejäl urladdning både fysiskt och mentalt. Nu laddar vi inför fredagens träning i nytt ridhus. 

Danny ser ut som en nallebjörn igen och det blir till att klippa innan fredag. 
Det som skulle bli ett joggningpass, startade som ett men sedan slutade med ett stort fånigt leende... 
Han kändes fin i traven, mjuk i sidorna och svarade bra. I galoppen hittade jag en bra uppvärmningsgalopp men när jag bad om att han skulle bära sig mer så blev han oliksidig i kontakten och ville gärna överböja sig, inte bara vara eftergiven. Det blev till att jobba lite, tempoväxlingar, skolor och byten. 
Nu var joggingpasset ett minne blott och vi hittade till slut en fin kontakt och bättre inramning. Nu var det lika bra att öva vidare på bytesserier, ner till ettorna och försöka komma över 1-1-2-1-1-2-1-1. 
Där hände det till slut, vi knäckte nöten för första gången och gjorde TRE (3!!!) ettor på raken! Vilken lycka!!! 
Nu när vi knäckt den en gång så vet jag att vi kommer kunna göra det igen. Vilken häftig känsla. 
Avslutade passet med trav-passagetänk-övergångar. Härlig känsla och lyssnade fint. Jag svävar på moln!  (null)

Ride4Cancer

Idag var det dags för klubbens årliga insamling till rosabandet och det var Mausi som träna på flera olika nya förhållanden på en tävlingsplats. 

Det blåste, kraftigt, och hon var laddad när vi lastade ur för att skrittas. Kunde ta henne lite på lina men kände inte att det hjälpte inte speciellt mycket. 
Hoppade upp och hoppades på det bästa... spänd och taggad började vi vår korta framridning på ett nytt underlag. Visste inte hur mycket jag vågade rida eftersom energin skulle räcka till två program med 30 min mellanrum. 
Tvärnit när vi skulle in i ridhuset för att rida men efter lite övertalning vågade hon sig in och vi fick öva på att bli lämnade själva inne i ett stort okänt ridhus med solkatter. 
Ett travprogram med många 7or och 8or men så kom vänsterfattningen och vi tvingades lägga två bonusvolter innan det blev rätt. Men nu var hon lite  övertaggad och stark men vi tog oss igenom programmet och trots några grova underbetyg slutade vi på 62% och blev godkända. 
En våg av besvikelse sköljde över mig när jag skrittade efteråt men vinden blåste sakta bort tankarna och kämparandan började glöda. 
Nu gällde det att rida igenom och ladda om, det får bära eller brista när det gällde energin men jag behövde rida fram igen. Med ett lugn i kroppen så gick vi 40 min senare in på banan för att rida ett nytt program vi aldrig ridit. 
Strategin var att rida utan tryck, balansera varje steg och vändning. 
Energin tog slut men hon lyssnade fint men resultatet blev lite ostadigare form och något låg. Segern blev att vi red utan några missar. 68,64% blev det och jag är så nöjd över hur hon tillät mig att lotsa henne igenom programmet trots trötta bakben. 
Samtalet med domaren efteråt gjorde mig väldigt glad och stolt, att få den feedbacken får allt slit och alla sorger att blåsa bort.  (null)

(null)

Morgonkaffe

Igår blev en underbar höstdag hemma med mycket gjort, avslutades med en barn- (börjar bli stor nu...)fri kväll när dottern åkte iväg tidigt för att fixa sig inför Halloweendiscot. 
Det slår mig då hur snabbt tiden går och hur folk och få utvecklats. 
FB påminner om inlägg från många år tillbaka och det är många minnen som kommer upp igen. 

Igårkväll slig det mig också hur mycket Mausi har utvecklat sig den senaste tiden i galoppen, min make filmade när jag red och jag tittade många gånger och jämförde med tidigare filmer. 
Det som min man sa efteråt träffade så rätt och sammanfattar väldigt bra, att jag har inte blivit tuffare och modigare i min ridning nu utan jag har lärt mig hennes signaler och känner av snabbare, jag förstår och accepterar hennes sätt att tala om för mig när det blir jobbigt och när hon inte förstår. 
Acceptansen av det som förut triggade igång rädslan och paniken inom mig är nu "utsläckt" och jag kan nu återta mitt fokus igen och möta upp hennes beteende med rätt åtgärd.  Det slår mig att det är precis det här jag läste och jobbade med när jag fick boken "Mental tuffhet" (John Jouper) och jag är så tacksam för all den hjälp/förklaring som den har gett mig. 

Igår var det inte ett pass utan trassel men det gör inget för jag vet att jag har höjt ribban och nu ställer mer krav än jag någonsin gjort. För nu börjar målen ta form och jag har nu en plan, både långsiktigt (2 år) och kortsiktigt (över vintern). 
På söndag så ska vi utmana oss igen och testa på att "tävla" inomhus på hemmaplan i klubbens insamling mot cancer. Det blir ett bra tillfälle att testa att först rida fram ute och sedan gå in i ett ridhus själv. Inte nog med det, vi ska rida två program också och hur hon ska orka det blir spännande. 
Sist men inte minst så ska jag öva på min prestationsångest genom att delta i KM. Min tävlingsskalle har under hösten fått vila rätt mycket och risken finns att jag blir övertaggad och spänner mig. Viljan att prestera bra är hos mig alltid stor och jag är den största kritikern till mig själv. Men jag älskar ändå att tävla eftersom det är ett kvitto på hur väl jag tränat och om det går bra på tävlingen så vet jag att jag har befäst det rätt hemma.  (null)