Återblick 2018

Det är jobbigt att se tillbaka på 2018, drömmar som krossades och en lång resa avslutades. Men det finns ljusglimtar och de måste jag lyfta fram. 

Danny och jag tävlade lite mindre än tidigare. Vi hittade ingen bra känsla på tävlingsbanan och det blev ofta missar. Saker vi kunde bra blev pannkaka och det har vi inte råd med i dessa klasser. Mina mål nådde jag inte men vi kom med och fick rida lag-SM i augusti. Det var så kul och jag är stolt över oss alla. Under hösten så ändrade vi lite på ridningen och backade tillbaka till grunderna, något som gav resultat och jag hoppas kunna skörda frukten av det under 2019.
(null)

I början av 2018 flyttade en lurvig kille in i stallet, Freddy. Istället för en sällskapsponny valde vi att köpa en 2-åring även om jag lovat mig själv att aldrig mer köpa någon oinriden häst. Dock har Freddy visat sig vara en underbar individ som lär sig snabbt. Han har under 2018 lärt sig allt vad som förväntas av en 2-åring utan några problem. Jag tog hjälp av H för att rida in honom eftersom jag inte känner mig så tuff men framför allt inte så smidig. Det ska bli så spännande att följa utvecklingen och träningen inför 3-årstestet under 2019. 
(null)

Under årets första månader så såg det ut som om Mausi skulle bli den tävlingshäst som skulle avlasta Danny och vi tränade för fullt mot att kunna starta MsvC. Allt såg ljust ut och jag började andas ut, hoppet steg när vi närmade oss första start. Men så började hon igen, jag ville inte se och blundade för faktumet att vi behövde göra en resa till. Det blev vår sista resa och beslutet att avsluta kapitlet smärtade mig mer än jag kunde ana. 
(null)

Men livet måste gå vidare och jag valde att leta efter en ny tävlingshäst. Att titta på hästannonser är alltid roligt så länge man inte ska köpa, när det väl är dags så verkar det aldrig finnas någon till salu. Vi blev på semestern uppringda och träffade under sensommaren Jippie. Allt gick fort och hon flyttade hem till oss. En ny resa skulle börja mot att matcha mot 5års kvalen 2019 för Falsterbo och Elmia. Dock slutar året med ofrivillig vila och rehabträning, det kändes som om mina drömmar och planer krossades igen. Höst- och vintermånaderna som skulle bygga styrka för att utveckla gångarterna inför unghästklasserna har nu fått gått till utredning, behandling och rehab. 2019 blir nog inte som vi hoppades på, nu tar vi en dag i taget och gör inga nya planer. 
(null)

Stallet började vi bygga ut, lite mer förvaringsmöjligheter och en extra box för gästande hästar. Möjligheten att kunna stalla upp en extra häst har jag saknat och det kommer bli så bra. Utbygget skapar också mera vindskydd till övriga boxar samt jag får in alla pallar under tak. Snyggt och prydligt kommer det bli.
(null)

ridhuset fyllde vi på med mera flis samtidigt som vi renoverade ridbanan med sand och flis ovanpå paddexet. Båda blev riktigt bra. Vi gjöt golvet i ingången och jag måste erkänna att det blev bra, även om jag inte tyckte det var nödvändigt innan vi gjorde det. Jordhögarna utanför i sommarhagen jämnades ut och vi kunde så gräsfrön trots den torra sommaren. Det känns som lagom med aktivitet i ridhuset och det är en dröm, jag blir så glad för alla kommentarer om hur fint vi har det. 
(null)

Första året som dressyrdomare har varit hur roligt som helst. Jag trivs och tycker utbildningen har förberett oss väl. Vid flera tillfällen har jag dömt med två stycken andra och vi har varit väldigt jämna i vår bedömning, det har stärkt tilliten till min förmåga att döma. Dömningen har också gjort mig mer nogrann i min ridning men också mina underbara elever drillar jag lite extra noga i korrektheten när de rider program. 
(null)

2018 läggs nu till arkivet och jag blickar framåt men motgångarna ger också lärdom. Tålamodet prövas, motivationen har åkt berg- och dalbana, självförtroendet inne på tävlingsbanan har fått sig en smäll men jag har min mors ord "bryt ihop och gå vidare". Att få vara ledsen och besviken tillhör livet, det kunde ha varit värre. Det vet jag men hästarna, ridning/träning och tävling är den stor del av den jag är. När det som i år inte har gått på topp så blir livet jobbigt och humöret skiftande, Motivationen och drivkraften hittar jag i tävlings- och träningsframgångarna och 2018 blev det lite för lite av den varan. 
Det är tur att jag har stöttande människor runt omkring mig, som tror på mig och som sparkar mig i rumpan när jag deppar ihop och bara målar upp allt i svart. 
2019 har precis börjat och jag vet att det kommer bli både med-och motgångar även detta år, annars vore väl livet bra enformigt. 

En lång dag till ända

Äntligen är denna dagen slut och det känns som en evighet. 
Morgonen började med det nog jobbigaste en djurägare går igenom, att fodra sin vän en sista gång, att förbereda för avfärd mot den slutgiltiga platsen. Sorgen slår till och tårarna forsar men så upphör de och man får några minuter/timmar andrum. 
Det var ett lugnt avslut och morgonfåglarna kvittrade, ett sista farväl när det var avklarat och ett otroligt bra bemötande av personalen. Ett tomrum och en känsla som inte går att beskriva spred sig i kroppen. Jag bröt ihop ett antal gånger idag mellan varven av lugn "normal" yta. Jag kommer bryta ihop många gånger och jag tror man behöver få göra det, ingen mår bra av att bunkra känslor inom sig. 

Innan lunch så red jag Danny och vi fick ett bra pass tillsammans i värmen. Att rida kräver allt mitt fokus och blir som meditation, jag behövde släppa tankarna och bara vara i nuet. 

Sedan blev det en em/kvällstur till Stockholm för att titta på två hästar, intressant och bra för oss att ha något att tänka på. Om det är något för framtiden får just framtiden utvisa, vi har bara börjat men jag vet vad jag letar efter. Handen i handsken... 
(null)

Tungt

Just nu är det otroligt jobbigt i perioder och värmen tillåter mig inte att vara aktiv hela tiden för att förskingra tankarna runt morgondagen. Vi försöker att inte tänka för ofta på det men jag är glad över att det just nu bara är min man och jag hemma. Igår när dottern skulle åka till skärgården så bröt jag ihop när hon självmant springer ut till Mausi för att säga hejdå. Flera gånger har hon gått ut för att prata med henne och varje gång brister mitt hjärta. Jag försöker att inte visa för mycket men hon vet att det är jobbigt, det tycker även hon. Hästarna är en del av vår familj på gott och ont. 
Det kommer bli så tomt imorgon och jag kommer bryta ihop, till min räddning har jag min man, saker inplanerade att göra. Jag måste bryta ihop och sedan gå vidare. För på ett sätt så kommer det kännas som en lättnad ändå, att få gå vidare. 

Danny svettades på ridbanan idag vid lunchtid, härligt varmt men det blev ett bra pass till slut. 
Volter i hörnpasseringarna och övergångar, galoppombyten och skänkelvikningar blandat med lite skolor i trav. 
(null)