ingetorp.blogg.se

Äntligen är det gjort och ännu en sten försvinner från ryggsäcken. 

Känsliga läsare kan sluta läsa för nu ska jag ta upp en sak som inte många pratar om, inte jag heller men kanske kan jag hjälpa någon att inse att man inte är ensam. 

Jag kände mig ensam, skämdes lite, led i tysthet och anpassade mitt liv efter svårigheterna. 

När det riktigt började vet jag inte men det var efter graviditeten 2006, det började lite vid nedsittning i traven vid ridningen om jag missat att gå på toaletten innan. Jag trodde det berodde på att jag druckit innan ridning och skämdes, såg alltid till att knyta en tröja runt rumpan eller ha en lång jacka att ta på för att dölja fläcken. 

Allt eftersom åren gick så blev det mer och oftare, jag gjorde lite sökningar på nätet och tog mod till mig och pratade med en läkare på VC som rekommenderade tabletter. De hjälpte inte… Att rida med binda 

Efter det vågade jag prata med min mamma som är barnmorska och hon tipsade om att det finns ett hjälpmedel (som en tampong) som håller upp urinröret men också om en operation om det inte skulle hjälpa. 

Så under många år har jag varje dag inför varje ridpass varit tvungen att kissa precis innan ridningen och använda tampong för att inte läcka. Det gick oftast bra på första hästen men om jag red fler så kunde det fortfarande läcka. Det var ett ständigt planerande när jag hade tre hästar att rida, jag kunde inte bara hoppa upp på någons häst och "bara rida lite". 

De senaste åren så har jag även haft svårt att hålla tätt när jag måste springa korta sträckor eller nysa. Jag har känt mig ofräsch och skamsen, till och med så har lädret på mina sadlar blivit skadat på sitsen av salterna i urinet. 

Men så för ett år sedan bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med vården eftersom jag bytt VC. Denna gång var jag besluten att inte låta något hindra mig från att få en TVT-operation. 3 besök á 3 gånger samma frågor och undersökningar tog det innan jag äntligen blev kallad till operation. 

Inte ens idag så kändes det säkert att jag skulle bli opererad. Min erfarenhet av svensk sjukvård är inte den bästa och det är inte helt lätt att planera livet med två ridhästar och ett kommande ridförbud på minst 4 veckor. 

Men jag hade tur att operationen blev nu i januari när det inte är några tävlingar, tur att Roy just nu är under rehab-träning, tur att Malte ska till tandläkaren och sedan få en vet-check med lite aktiv vila. 

Men vad är det då jag gjort? Varför ligger jag här på uppvaket? 

Bara tanken är obehaglig men tre små snitt har läkaren gjort, två på magen och ett i slidan. Ett nät/band har dragits in under urinröret och håller nu upp det så inte blåsan kan tömmas vid ansträngning. Operationen görs under lokalbedövning och narkos, väldigt behagligt att få somna in med tanke på att de var ett antal personer med olika uppgifter som vistas mellan/runt mig med benen i vädret. Det är tur att man som tjej har lite vana från alla gyn-besök för preventivmedel, cellprov  och förlossning. 

Jag får ligga kvar på uppvaket tills jag kan kissa. Vid mitt första försök ca 1,5 tim efter op så fungerade det inte trots att jag hade ca500 ml urin som behövde komma ut. Anledning är att ibland svullnar urinröret lite och då spelar det ingen roll hur du försöker med pall eller rinnande vatten. De tömde då blåsan med kateter och sen fick vi vänta igen på att blåsan skulle fyllas. 3 tim senare och en liten tablett så kom kisset, 550 ml och godkänd tömning av blåsan. Tack och hejdå! 

Men varför pratar vi inte mer om de kvinnliga problem som kan dyka upp? Jag vet ingen som gjort denna operation, ingen som har samma problem med inkontinens. Men ju mer jag vågat prata om det inför operationen så är det fler och fler som berättar om liknande problem. 

Är det en skam? Är vi upplärda att bita ihop och tiga? Tror vi att det är normalt? 

Jag längtar och hoppas att jag med hjälp av denna operation kan hoppa studsmatta, springa, rida, skratta och nysa utan att läcka eller att det räcker med ett trosskydd ifall jag vill vara på den säkra sidan när toalettbesöken blir för sällan. 

När jag nu skriver färdigt inlägget så ligger jag hemma i soffan, smärtan jag känner är som en lite värre mensvärk som kan dämpas med värmekudde och lättare smärtlindringstabletter. Jag hoppas det inte blir värre för smärta är det jag är mest rädd för av allt. 

Dagen på Karlskoga lasarett (dagkirurgiska avd) var toppen och personalen så mysig, jag kände mig trygg, sedd och förstådd. 

Nu väntar en rehabperiod för mig utan tunga lyft och ingen ridning, jag får lära mig att inte ha bråttom att kissa, kissa var 3-4 timme på dagen (lycka till inom skolvärlden) och inte dricka allt för mkt nu de första dagarna. Jag måste låta kroppen vila och låta musklerna/vävnaden vävas in i nätet och bli en del av mitt nya liv.