Ledigt

Tackvare underbara människor i min närhet så kan vi åka på semester med husbilen. De som ställer upp som hus/häst och hundvakt gör att jag kan slappna av och inte behöva oroa mig, även om abstinensen gör sig påmind. 

Jag tror dock att det är viktigt att våga vara ledig för att sedan komma hem för att njuta ännu mer av det man har hemma. 
Resan gör också att familjen får tid att umgås utan en massa måsten och djur att passa. 

Återigen bär det delvis av mot mitt andra hemland, Tyskland. Många minnen dyker upp och jag funderar på mina val i livet. Jag ångrar inget utan är bara nyfiken på hur det kunde ha blivit. Jag glömmer aldrig den påsken när jag tig nattåget för första gången ner till Hamburg för att provjobba i dressyrstallet och den känslan jag fick att jag blev kär i landet direkt. Min pappas tappra försök att lära mig några fraser på tyska för att kunna få hjälp på tågstationen där jag skulle byta tåg. 
Det stallet blev början på en lång kärlekshistoria till landet jag levde i under många år. Det är i det landet jag träffade min man. Det är i det landet jag funnit både Danny och Mausi

Ikväll åker vi vägen förbi mina hemtrakter och varje vägskylt väcker minnen till liv. Tävlingar vi varit på, personer jag träffat och livserfarenheter jag samlat. 

(null)
Skönt med kameran när abstinensen blir för stor.


(null)

Träning

Idag fick hästarna nya skor på fm och sov sedan inne under de varmaste timmarna. 

På kvällen var det dags för träning med C. 
Vi kollade av skolorna i trav och galopp, först 12 m öppna sedan diagonalsluta. Mentala bilden är så viktig för att jag ska sitta rätt och hitta känslan. 
Hittade grundrytmen i galopp och varierade sedan sprången, mjukt både upp på ner. 
Gjorde några piruetter och fick honom rund i höger, härlig känsla. 
Avslutade med att leka med passage-trav, mjuka fina övergångar utan att tappa rytmen. Vi tittade även lite på linjen i Inter A som tanken är att jag ska testa i höst. 

Det känns lite skrämmande och pirrigt att jobba mot ytterligare en ny nivå med Danny
(null)

Besöket

Äntligen var det dags att åka till kliniken med Mausi men det var jobbigt mentalt hela resan ner. Inga tårar eller bryt, bara en sammanbiten stämning när vi båda sjönk ner i funderingarna på vad vi skulle få höra. 

Resan med Mausi har varit allt annat än rak men jag har lärt mig att hon visar tydligt när något gör ont genom sina protester och kroppsspråk. Så att det skulle vara något har vi varit säkra på ända sedan vi tog beslutet att åter igen uppsöka kliniken. 

Springa, longering, böjprov - funderingar.
Klämma, känna, provocera, testa - mera funderingar. 

Beslut om röntgen av hals. Jag känner hur tårarna tränger fram. 
Beslut om ultraljud och diagnosen ställs, beslut fattas och vi behandlar. 

Hoppet är det sista som överger människan, vi ger inte upp om att nu kanske vi har hittat det som spökat och orsakat våra problem. 
Leden mellan några halskotor behandlas på höger sida och vi hoppas på det bästa. Återbesök om tre veckor, tills dess skritt och hage. 

På vägen hem kände jag mig helt tom på känslor. Vad betyder detta? Kommer hon kunna prestera om hon svarar bra på behandlingen? Kommer hon hålla för den nivå av dressyr som jag vill eller bara lättare klasser? Kan man avla på henne? 
Väl hemma känner jag hur en liten låga av hopp tänds och jag blir rädd för hur fallet kommer bli om hon inte svarar på behandlingen. Men jag måste våga hoppas, jag går under annars. Hon är min prinsessa och en dröm att jobba med när hon mår bra. 
Så vid alla höga hästmakter så hoppas jag att vi hittat roten till allt ont. 
(null)