Tappat rösten
Rösten har försvunnit och jag känner inte att jag har något mer att säga.
När jag startade skriva på bloggen så var det för att fundera och sätta ord på min träning, ett steg i att arbeta med mina prestationskrav. Att varje kväll fundera och reflektera över dagen med hästarna.
Jag blev glad att bloggen hjälpte andra ryttare och det blev också en drivkraft för mig och skapade ytterligare en mening med bloggen.
I perioder har det varit svårt att skriva och jag har låtit vissa delar fått pausa, tex när livet med Mausi var som jobbigast. Då fick hon en paus från bloggen för det behövde jag, jag visste inte vad jag skulle skriva. Min tankar var så mörka och sorgliga
att det inte kändes som mig själv.
Just nu kämpar jag på med att hitta tillbaka till glädjen igen med hästar, ridning och livet på en gård.
När jag tar mig tid att börja skriva ett inlägg så är det som om allt bara är borta, glädjen att skriva och dela med mig är borta.
Det enda som dyker upp är negativa tankar och känslor likt ogräset på en grusplan. Varför ska jag skriva ner detta ogräs? Är det inte som att ge ogräset näring och mer plats?
Idag för ett år sedan åkte vi iväg på Danny’s och min sista tävlingshelg. Ingen visste att det skulle bli vår sista tävlingshelg tillsammans och vi vinner en MsvA. Jag känner mig vilsen utan Danny, trots allt slit och tårar när procenten uteblev.
En dag som idag så blir jag påmind, alla motgångar, tårar och allt jag fick uppleva men också alla förhoppningar som krossats genom åren.
Idag tog jag mig tiden att bryta ihop, vädret är grått likt mitt sinne. Ensamheten gav mig utrymme att få sörja i fred, tid att släppa ut tankar och känslor. Jag vet att det kommer kännas bättre efteråt, jag vet att jag inte får spärra in mina känslor.
Kanske hittar jag tillbaka till rösten och glädjen att dela med mig. Jag hoppas det men det får visa sig.
