Återhämtning

Nu är snart lovet över och jag kan i år lugnt säga att jag har användt lovet för att återhämta mig. Det var en hektisk period veckorna innan med förberedelser inför dotterns stora dag med kalas och körkort. Nervöst och väldigt stort för oss alla i familjen men som slutade med en mycket glad dotter. Därför blev lovet en välkommen paus i livet för mig. 
 
Jag har också fått mycket tid för mig själv då både maken och dottern jobbat, tid för mina tankar och att bara vara.Jag är en människa som tänker väldigt mycket, funderar och analyserar över det mest i livet.
Jag funderar mycket på min situation med Malte och hästarna som funnits i mitt liv, vad vill jag med mitt hästliv och vad ger det mig?
 
Jag har fått leva mitt drömliv nu ett tag med gård, stall och ridhus.
 
Något jag för 20 år sedan bara drömde om när jag precis köpte min första egna häst. Innan dess hade jag bara ridit hästar åt andra och jobbat med hästar men då för 20 år sedan så uppfyllde jag en stor dröm, min alldeles egna häst.
Jag kan inte tänka mig hur livet skulle vara utan hästar och jag har kommit fram till att jag inte är redo att sluta än även om jag ibland funderar stakt på vad tusan jag håller på med. Jag är nog färdig med att ha fler än 2 hästar då jag nu uppskattar att ha mer tid till varje häst och ändå hinna med annat i livet. Det har varit nyttigt att bara ha en häst att rida nu under ett år, det har tagit länge för mig att hitta lugnet, att inte stressa klart för att ha tid till nästa. 
 
I samma veva för 20 år sedan började jag träna ekipage, olika nivåer, åldrar, inriktningar och mål. Det har varit väldigt utvecklande för mig att förklara hur ryttaren ska hjälpa sin häst och hur ryttaren ska förstå varför den behöver jobba sin häst på rätt sätt. Det ger mig samma lyckokänsla när jag ger ryttaren den där Aha-känslan som jag får när jag ser på mina elever i skolan att de funnit intresset av mina ämnen och hur de börjar förstå. Att jag sedan skulle utbilda mig till domare och tränare trodde jag inte då när jag började men det har gett mig en trygghet att inte bara luta mig mot egna erfarenheter. Något som är viktigt för mig när självförtroendet sviker och min inre kritiker blir för stark. 
 
När vi sedan för 18 år sedan köpte huset vi bor i så började en lång och otrolig resa mot en av kanske alla hästtjejers dröm, en egen hästgård. Utan speciellt stor budget och med många svettiga timmar så byggdes en ridbana, ett stall och 10 år senare ett ridhus. Aldrig trodde jag att vi skulle fixa det, målbilden har ändrat sig under tiden och drömen har växt fram precis som vår hästgård. Lyckligtvis lever jag ihop med en händig och driftig make som älskar projekt lika mycket som jag, som ser möjligheter istället för hinder och som löser det mesta av mina idéer. 
 
Men vad vill jag med mitt hästliv?
Att jag idag står i mitt egna ridhus tre kvällar i veckan och göra det jag tycker är superkul och givande, det ger mig en glädje att få dela med mig av min kunskap. 
Jag vill fortsätta träna och tävla, Malte utmanar mig och drömmen om att hitta en lika arbetsvillig och pålitlig tävlingspartner som Danny känns just nu långt borta. Den får mig att tvivla på mig själv och jag märker hur den tviveln får mig att frågasätta mig själv som tränare och rätten att bo på min drömgård. 
Denna vecka har jag förstått hur det påverkar mig och hur jag ser på mig själv, jag förstår att jag måste sluta blanda ihop dessa delar och inte mobba mig själv, min inre kritiker är en mobbare som inte vill att jag ska vara lycklig. 
 
Jag måste våga säga till mig själv att jag är värd att bo här, det har vi byggt upp från grunden och vi har arbetat oss till det vi har idag.
Jag måste våga säga till mig själv att jag är en bra tränare, det är jag som har utbildat Danny och kämpat med min tävlingsnerver, det är jag som har lärt mig att rida olika typer av hästar och hitta samspelet, det är jag som har utbildat mig och kan möta mina elever med en blandning av erfarenheter och dokumenterad kunskap.
Jag måste våga säga till mig själv att jag är en bra ryttare, även om kanske Malte och jag inte är på samma sida just nu. Jag måste komma ihåg Gundas (hästagent i Tyskland) kommentar när vi provridit en mängd hästar, att jag kan hoppa upp på viken häst som helst och på väldigt kort tid hitta hur just den individen behöver ridas på. Jag kanske lyssnar in mina hästar lite för mycket men det avspeglar vem jag är som person överlag. 
 
Vintern har varit lång och kall, nu är det dags för lite värme och ljuset. Jag är redo för en ny vår med nya positiva tankar och en glad känsla i kroppen. En tro på mig själv och en känsla av att jag är värd den dröm jag lever i just nu. 
Ibland är ett lov fyllt med händelser och aktiviteter men i år behövde jag fylla det med ensamma och tysta stunder för att hitta mina tankar, att landa tillbaka i mig sjäv.