Latlördag

Sovmorgon blev det, fördel med hösten att det är mörkt länge på morgonen så alla sover längre. 

Skogspromenad med Jippie och jag längtar till tisdag när jag ska börja tömköra. Varje dag i skogen är jag livrädd för vildsvinen eller jägare som inte kan se skillnad på häst vs vilt. Än så länge har vi inte träffat på något, tur är väl det. 

Danny och jag fortsätter tragglandet med grunderna, men nu börjar jag smått lägga in lite mer saker. MEN så fort vi stöter på problem eller spänning så backar vi tillbaka. Idag ville jag testa byten igen, raka!!!

Red på kvartlinjen mot spegeln, först några enkla byten för att kolla läget. Sen jobbade vi oss igenom singelbyten, 3 st 4or, 5 st 4or, 3st 3or, 5st 3or, 4st 2or och sedan 8st 2or. Hela tiden fokus på rakriktning, kontakt, energi, bärighet, min sits, min blick, mitt lugn. 
Till sist testade vi 1orna igen efter ett långt uppehåll och till min glädje så hittade vi de. Jag gjorde bara 2st 1or två gånger, måste hitta känslan att starta serien är mitt första mål. 
Skrittade sedan ut och njöt av allt jag får lära mig när jag utbildar honom.  (null)

Freddy växer så det knakar känns det som så vilan han nu får för honom nog gott. Han är så härlig och kelig, som en stor teddybjörn. 

Avslutning

Morgonen började med höstavslutning av Freddys inridning. Nu är denna del färdig och en ledighet från ridningen väntar. Det är dags att växa och smälta den nya kunskapen, innan vi plockar upp den ungen lagom i vår för att bli klara till 3årstestet. 
Under vintern kommer vi fortsätta löshoppa, gå lite promenader i skogen men bara i små doser. 

Sedan dags för Jippie och våra skogspromenader, svettigt värre för mig men hon blev trött mentalt även idag. 

Danny fick jogga på lina innan jag åkte till jobbet. Imorgon ska vi "nöta" grunder igen, härligt. 

Livspussel

Att få dagarna att gå är aldrig något problem känner jag, snarare tvärtom. 
Kruxet är bara att få det berömda livspusslet att gå ihop utan att känna att någon del får ge vika. 
Jag har försökt tänka att det är som tårtbitar, alla vill ha lika stor bit. Hästarna, civila jobbet, träningar/dömning (företaget) och min familj. Om någon del tar för mycket så blir de andra lidande och det är då jag inte mår bra. Jag blir grinig och stressad, tappar lusten och glädjen.  
Varje år är det ett nytt pussel att lägga när mitt schema från det civila jobbet kommer, mina träningar ska fungera ihop med att hästarna ska ridas jämt utspritt på veckans alla dagar. 
Jag är ingen kvällsmänniska och därför har jag svårt att rida sent på kvällen, istället så myser vi i soffan ofta med te och mackor när vi tillsammans tittar på något underhållningsprogram. Dottern och jag delar intresset för matlagningsprogram så det blir en del av vår stund tillsammans. Att äta tillsammans som familj värdesätter jag också mycket och allt blir så mycket lättare nu när hon är äldre och inte går och lägger sig vid halv åtta. 
Rutinen att tillsammans med min man fodra och mocka hos hästarna innan vi går ut med hunden är värdefull och uppskattas. Det känns skönt att få den tiden ensamma och vi pratar om det mesta. 
Livet med hästarna och företaget skulle inte vara möjligt utan att familjen står bakom och är med på detta. Det är nog därför som det aldrig att blivit en belastning eller hinder i vår vardag. 

Men varför kommer jag och tänka på detta idag? En liten kommentar igår och en helt självklar syssla idag fick mig att stanna upp och le.
 Le åt att jag idag körde ner två stora balar med hösilage staplade på varandra med vår JCBare (teleskoplastare), flyttade sedan pallen med den nya fina palldragaren till sin plats inne i det nya utrymmet som vi bygger iordning för att underlätta hanteringen av bla foder och strö. Snabbt och smidigt! 
Känslan att kunna sköta det själv och våga mig på det är häftig. Att våga utmana mig själv på olika sätt och känna att jag lyckas. 

Livspusslet är under ständig förändring och ibland fungerar det bättre, ibland sämre. Det gäller nog bara att våga testa och förändra.