Vilken dag!

Fredag.

Fiolsträngar till nerver.
Förberedelser.
Flitig.
Fantastisk.

Idag fick jag allt att stämma, tiden räckte till och känslan infann sig.

Började dagen med att fixa stallet innan jag städade inne i huset. Kl 10 var jag ute igen och började med att frisera och massera Danny innan ridpasset. 

Jag försökte lägga upp det lite som en framridning eftersom planen var att rida igenom programmet till musiken. 
Två gånger red jag igenom det och nu känner jag mig lugnare när jag vet att det stämmer och jag hittade lite småjusteringar för att tajma in rätt. 

Lunch och lite förberedelser inför kvällens resa till tävlingsplatsen för att visa honom banan och göra soundcheck. 

På kvällen åkte vi iväg och jag kände mig lite nervös eller var det kanske laddad. 
Jag vill så gärna göra alla stolta, att de inte behöver skämmas för oss. Alla som stöttar, peppar, hejar på oss - det är för er jag vill prestera, för att ni tror på oss och glädjs med oss när det går bra. 

Att få rida dessa klasser känns så overkligt, så skrämmande men ändå på något bisarrt sätt helt normalt. Det är på något sätt precis som en helt vanlig tävling där vi en gång startade vår dressyrkarriär. 

För mig är tävlingsnerver en färskvara och varje vår är lika jobbig innan vi hittar våra rutiner och mentala styrka. Men så fort jag byter nivå eller klass så är jag där igen och kämpar med mina hjärnspöken. 
Det som nu har hänt är väl att jag lärt mig känna igen kroppens signaler och mycket tidigare kan försöka göra något åt det men det krävs fortfarande mycket arbete att inte trilla dit. 

Jag hade turen att komma in först på banan och kunde därför visa Danny den i lugn och ro, helt utan andra hästar. Under tiden pågick soundcheck och musiken varierade likaså volymen, väldigt bra miljöträning. 
Danny kändes mjuk och fin så vi red runt lite och jobbade övergångar, halvhalter, skänkelvikning. Innan bytesserier så gjorde jag lite enkla byten och övergång till skritt direkt efter byte, för att få honom att lyssna på mig. 
Allt eftersom vi red så fylldes det på med ekipage och jag kände hur ett hjärnspöke började göra sig tillkänna, "ponnykomplexet", att vi känns som ett ponnyekipage bland alla långbenta eleganta dressyrekipage. Men så log jag åt mitt hjärnspöke och tänkte att "vilken tur att vi tog ponnyrosa på oss idag, det passade perfekt!" 
Tänk att min lilla ponny har tagit mig hela vägen hit! 

Jag åkte hem med ett leende på läpparna och längtar verkligen till söndag då vi ska dit igen, först för ett morgonpass och sedan insupa inspiration innan det är dags för vår tur att dansa.

Hålla planen

Just nu är det så viktigt att hålla planen, både för Danny och Mausi, för jag vill så mycket. Lite vill ha mer... detta driv hos mig är både positivt men också en nackdel. 


Det positiva är att jag alltid strävar efter lite mer, lite bättre, lite till. Att alltid sträva efter något utvecklar varje människa, att alltid ha blicken långt fram gör så att man inte tappar bort målet och vägen blir lite rakare. 

Men baksidan är att man också lätt tappar bort att njuta av stunden och se den utveckling man har gjort. Att aldrig vara nöjd kan leda till osäkerhet på sin egna förmåga och ramlar man ner i dessa diken så är det svårt att komma upp. Men då gäller det att ha någon som drar upp dig igen på vägen och som hjälper dig igång igen. För vi far alla någon gång ner i diket, vissa mer än andra men det kanske är för att vissa vågar utmana sig själv mer och ligger på gränsen till vad de klarar av. Andra håller sig uppe på vägen hela tiden och har hittat sina gränser och känner sig nöjda med det. 
Båda sätten är nog lika bra, båda når nog målet tror jag, den ena med lite mera skrapsår och bucklor än den andra. 

Idag jobbade jag Danny lite mer samlande än igår och det kändes bra, inte helt toppen men ändå på rätt väg igen. Bytesserierna satt bättre och likaså galoppslutorna. 
20 min skritt innan vi börjar trava/galoppera är vad vi nu behöver  har jag upptäckt och det är 10 min lång tygel och 10 min med skrittjobb. 
I traven och galoppen är det volter och övergångar men också fokus på hörnpasseringar där halvhalten måste fungera. 

Andas, andas, inte bli arg när missförstånd uppstå. Väldigt viktigt nu när jag känner mig stressad och nervös inför söndagen, jag får inte smitta Danny. 

Mausi skötte sig fint idag och det värmer hjärtat men det gäller då att jag inte utmanar och pressar för mycket. Hon är helt underbart härlig att rida när det är som idag. 

En bra dag

Även solen har sina fläckar.

Det finns alltid två sidor av myntet.
Efter regn kommer solsken.

Ordspråken är många och de har så rätt. Vilken sida jag väljer att titta på eller visa upp, avgör hur min mentala dagsform blir. 
Mitt liv svänger väldigt mycket och så har det nog alltid gjort, ena dagen becksvart och nästa åter full ljusstyrka. 
Små saker här i livet som sätter käppar i hjulet eller som småsten i en sko, är ibland jobbigare eftersom de är svåra att lokalisera och eliminera. Men de är av stor betydelse för vardagslivet. 

Men igårkväll blev jag av med en käpp/småsten, hovslagaren kom och slog på en sko så vi kan förbereda oss inför helgen. 

Idag fixade vi iordning det sista på musiken till küren och jag blev nöjd, nu ska vi öva in taimingen vid övergångarna. 

Sällskap till den långa tävlingsdagen håller på att lösa sig på ett bra sätt och jag börjar vända nervositeten till att det ska bli kul. 

Solen sken på oss när vi red idag, Danny dansade fram igen och jag kände mig lugn. 
Jag försökte hålla mig till ledorden avspändhet och glädje. 
Vi jobbade med takten i trav och galopp, att bibehålla takten på rakt spår och volter. 
Vi jobbade med kontakten, att inte tappa inramningen i böjningen och att ingen av oss hängde sig i änden på tygeln. Bibehålla kontakten utan av bli stark. 
Lösgörande volter, skänkelvikningar och galoppombyten varvades med raka spår och övergångar. 

Imorgon blir det att hitta mer bärighet och schwung för att checka av de samlande rörelserna men jag vill behålla dagens ledord för att inte stressa upp oss och tappa tron på oss själva och varandra.