Vilken dag!

Fredag.

Fiolsträngar till nerver.
Förberedelser.
Flitig.
Fantastisk.

Idag fick jag allt att stämma, tiden räckte till och känslan infann sig.

Började dagen med att fixa stallet innan jag städade inne i huset. Kl 10 var jag ute igen och började med att frisera och massera Danny innan ridpasset. 

Jag försökte lägga upp det lite som en framridning eftersom planen var att rida igenom programmet till musiken. 
Två gånger red jag igenom det och nu känner jag mig lugnare när jag vet att det stämmer och jag hittade lite småjusteringar för att tajma in rätt. 

Lunch och lite förberedelser inför kvällens resa till tävlingsplatsen för att visa honom banan och göra soundcheck. 

På kvällen åkte vi iväg och jag kände mig lite nervös eller var det kanske laddad. 
Jag vill så gärna göra alla stolta, att de inte behöver skämmas för oss. Alla som stöttar, peppar, hejar på oss - det är för er jag vill prestera, för att ni tror på oss och glädjs med oss när det går bra. 

Att få rida dessa klasser känns så overkligt, så skrämmande men ändå på något bisarrt sätt helt normalt. Det är på något sätt precis som en helt vanlig tävling där vi en gång startade vår dressyrkarriär. 

För mig är tävlingsnerver en färskvara och varje vår är lika jobbig innan vi hittar våra rutiner och mentala styrka. Men så fort jag byter nivå eller klass så är jag där igen och kämpar med mina hjärnspöken. 
Det som nu har hänt är väl att jag lärt mig känna igen kroppens signaler och mycket tidigare kan försöka göra något åt det men det krävs fortfarande mycket arbete att inte trilla dit. 

Jag hade turen att komma in först på banan och kunde därför visa Danny den i lugn och ro, helt utan andra hästar. Under tiden pågick soundcheck och musiken varierade likaså volymen, väldigt bra miljöträning. 
Danny kändes mjuk och fin så vi red runt lite och jobbade övergångar, halvhalter, skänkelvikning. Innan bytesserier så gjorde jag lite enkla byten och övergång till skritt direkt efter byte, för att få honom att lyssna på mig. 
Allt eftersom vi red så fylldes det på med ekipage och jag kände hur ett hjärnspöke började göra sig tillkänna, "ponnykomplexet", att vi känns som ett ponnyekipage bland alla långbenta eleganta dressyrekipage. Men så log jag åt mitt hjärnspöke och tänkte att "vilken tur att vi tog ponnyrosa på oss idag, det passade perfekt!" 
Tänk att min lilla ponny har tagit mig hela vägen hit! 

Jag åkte hem med ett leende på läpparna och längtar verkligen till söndag då vi ska dit igen, först för ett morgonpass och sedan insupa inspiration innan det är dags för vår tur att dansa.

Kommentera här: