Mental breakdown

I veckan tränade jag för Carro igen och jag var såklart spänd och lite nervös, min prestationsångest kickar igång och jag vill så gärna visa upp en utveckling. 

Jag ser det som utmanande och utvecklande att utsätta mig för detta, någon kanske undrar om jag inte borde sluta rida/träna om det får mig att må så dåligt. 
Jag tror på att utsätta, utmana och utveckla sig igenom hela livet. Oavsett om det gäller på fritiden, i yrket eller liknande. Det går inte att skydda sig mot det okända, obehagliga och otäcka. 

Men såklart ställer jag mig frågan ibland om det är värt det, dock är känslan efteråt så härlig att jag väljer att fortsätta. Jag har kastat mig själv ut i det okända många gånger och ångrar det sällan. Flytten till internatskolan på gymnasiet eller till Tyskland, resa ensam till USA och Hawaii, vandra med en okänd man längs Kauai’s kust, bo i Chamonix och åka offpist. 

Därför blir jag nog så ledsen på mig själv när det händer, den mentala breakdownen efter ett av Malte’s attitydtrots under träningen. Hur svårt ska det vara att bara galoppera utan trots och fjant? Varför måste han testa mig så mycket? 

Men jag har lovat mig själv att inte fokusera på det, utan tänka på hur fin han har varit i traven och wow vilken häst han är. 
Jag förstår att han tycker det är jobbigt nu när han har kommit ihop sig i kroppen och börjat jobba med de övre ledgångarna på bakbenen. Han rör sig så mycket mer nu än tidigare och då är det såklart jobbigare nu innan det blir normalt. 
Jag har min plan och ett team runt mig som jag känner stöttar mig i livet med Malte. Det känns bra och han är värd att kämpa med. 
(null)