Morgonkaffe

Igår blev en underbar höstdag hemma med mycket gjort, avslutades med en barn- (börjar bli stor nu...)fri kväll när dottern åkte iväg tidigt för att fixa sig inför Halloweendiscot. 
Det slår mig då hur snabbt tiden går och hur folk och få utvecklats. 
FB påminner om inlägg från många år tillbaka och det är många minnen som kommer upp igen. 

Igårkväll slig det mig också hur mycket Mausi har utvecklat sig den senaste tiden i galoppen, min make filmade när jag red och jag tittade många gånger och jämförde med tidigare filmer. 
Det som min man sa efteråt träffade så rätt och sammanfattar väldigt bra, att jag har inte blivit tuffare och modigare i min ridning nu utan jag har lärt mig hennes signaler och känner av snabbare, jag förstår och accepterar hennes sätt att tala om för mig när det blir jobbigt och när hon inte förstår. 
Acceptansen av det som förut triggade igång rädslan och paniken inom mig är nu "utsläckt" och jag kan nu återta mitt fokus igen och möta upp hennes beteende med rätt åtgärd.  Det slår mig att det är precis det här jag läste och jobbade med när jag fick boken "Mental tuffhet" (John Jouper) och jag är så tacksam för all den hjälp/förklaring som den har gett mig. 

Igår var det inte ett pass utan trassel men det gör inget för jag vet att jag har höjt ribban och nu ställer mer krav än jag någonsin gjort. För nu börjar målen ta form och jag har nu en plan, både långsiktigt (2 år) och kortsiktigt (över vintern). 
På söndag så ska vi utmana oss igen och testa på att "tävla" inomhus på hemmaplan i klubbens insamling mot cancer. Det blir ett bra tillfälle att testa att först rida fram ute och sedan gå in i ett ridhus själv. Inte nog med det, vi ska rida två program också och hur hon ska orka det blir spännande. 
Sist men inte minst så ska jag öva på min prestationsångest genom att delta i KM. Min tävlingsskalle har under hösten fått vila rätt mycket och risken finns att jag blir övertaggad och spänner mig. Viljan att prestera bra är hos mig alltid stor och jag är den största kritikern till mig själv. Men jag älskar ändå att tävla eftersom det är ett kvitto på hur väl jag tränat och om det går bra på tävlingen så vet jag att jag har befäst det rätt hemma.  (null)

Vilken dag!

Fredag.

Fiolsträngar till nerver.
Förberedelser.
Flitig.
Fantastisk.

Idag fick jag allt att stämma, tiden räckte till och känslan infann sig.

Började dagen med att fixa stallet innan jag städade inne i huset. Kl 10 var jag ute igen och började med att frisera och massera Danny innan ridpasset. 

Jag försökte lägga upp det lite som en framridning eftersom planen var att rida igenom programmet till musiken. 
Två gånger red jag igenom det och nu känner jag mig lugnare när jag vet att det stämmer och jag hittade lite småjusteringar för att tajma in rätt. 

Lunch och lite förberedelser inför kvällens resa till tävlingsplatsen för att visa honom banan och göra soundcheck. 

På kvällen åkte vi iväg och jag kände mig lite nervös eller var det kanske laddad. 
Jag vill så gärna göra alla stolta, att de inte behöver skämmas för oss. Alla som stöttar, peppar, hejar på oss - det är för er jag vill prestera, för att ni tror på oss och glädjs med oss när det går bra. 

Att få rida dessa klasser känns så overkligt, så skrämmande men ändå på något bisarrt sätt helt normalt. Det är på något sätt precis som en helt vanlig tävling där vi en gång startade vår dressyrkarriär. 

För mig är tävlingsnerver en färskvara och varje vår är lika jobbig innan vi hittar våra rutiner och mentala styrka. Men så fort jag byter nivå eller klass så är jag där igen och kämpar med mina hjärnspöken. 
Det som nu har hänt är väl att jag lärt mig känna igen kroppens signaler och mycket tidigare kan försöka göra något åt det men det krävs fortfarande mycket arbete att inte trilla dit. 

Jag hade turen att komma in först på banan och kunde därför visa Danny den i lugn och ro, helt utan andra hästar. Under tiden pågick soundcheck och musiken varierade likaså volymen, väldigt bra miljöträning. 
Danny kändes mjuk och fin så vi red runt lite och jobbade övergångar, halvhalter, skänkelvikning. Innan bytesserier så gjorde jag lite enkla byten och övergång till skritt direkt efter byte, för att få honom att lyssna på mig. 
Allt eftersom vi red så fylldes det på med ekipage och jag kände hur ett hjärnspöke började göra sig tillkänna, "ponnykomplexet", att vi känns som ett ponnyekipage bland alla långbenta eleganta dressyrekipage. Men så log jag åt mitt hjärnspöke och tänkte att "vilken tur att vi tog ponnyrosa på oss idag, det passade perfekt!" 
Tänk att min lilla ponny har tagit mig hela vägen hit! 

Jag åkte hem med ett leende på läpparna och längtar verkligen till söndag då vi ska dit igen, först för ett morgonpass och sedan insupa inspiration innan det är dags för vår tur att dansa.

Att hitta tillbaka

Vägen är lång och krokig men det finns inga genvägar. 


Det är så lätt att ge upp hoppet och börja misstro sig själv när det inte riktigt går som man vill. 
Hjärnspöken får fotfäste och förökar sig lika effektivt som bakterier. 

Känner alla människor så här ibland eller är vissa människor immuna mot tvivel på sig själv? 
Eller kan man vaccinera sig mot tvivel och hjärnspöken? 
Är det kanske en könsfråga, är det vanligare hos kvinnor än män? 
Åldern, påverkar den oss och vår självbild? 

Det som är väldigt spännande är att jag inte alls uppvisar detta problem när det gäller mitt civila yrke eller min roll som mamma. Där känner jag ingen tävlan eller osäkerhet hur jag är och presterar, det är bara när det gäller ridningen och dressyren.

Är det så att jag vill vara bra, vill prestera bäst bara för att det tar så mycket tid och kostar så mycket pengar? Är det mitt samvete som straffar mig själv som "leker med maten"? Eller att andra människor ser frågande och ibland negativt på mitt intresse, det liv jag valt att leva, eftersom det påverkar hela familjen? 

Jag kommer nog aldrig hitta svaren men jag får jobba med att faktiskt vara nöjd med det vi presterar alternativt backa ner lite i klasserna och skruva ner kraven. 
Min tvivel just nu är nog för det första nervositet inför tävlingen om två veckor då vi ska rida kür för första gången, för det andra pga att årsdebuten inte kändes så bra men också för det tredje att vi tappat den där superkänslan vi hade i januari. 
Tre bra grogrunder för tvivel men nu siktar vi på att påverka det jag kan påverka. 
1. Planera ridningen och passen.
2. Åk till tävlingsplatsen och visa Danny tävlingsbanan.
3. Meditera, läs Mental tuffhet och förstå vad som händer med kroppen i nya nervösa situationer. 
4. Inse att det är så häftigt att rida kür, ett egenkomponerat program med favoritmusik! Hur coolt är inte det?!