Mental svacka

Just nu känns det som om jag är inne i en mental svacka. 
Jag är så tävlingssugen, vill ut och tävla. Blir så avundsjuk på alla som åker ut och tävlar, jag vill också. 

Men problemet är att ingen av hästarna kan jag tävla med och det känns skittråkigt. 
Danny känns det inte som om det är någon idé att tävla med, vi är långt ifrån en tävlingsform och jag vet hur misspeppad jag blir när vi får ett kvitto på att vi inte har det som krävs. Jag vill utvecklas, jag vill känna att vi går framåt och det har vi inte gjort om jag tittar på våra tävlingsresultat detta år. 
Detta år har varit jobbigt mentalt att tävla, inget har fungerat speciellt bra och det bryter ner mig. Lusten att träna och kämpa börjar ta slut. Jag är tacksam för att han är frisk men jag känner mig så taskig som hela tiden vill ha mer. Mer bärighet, mer schwung, mer samling, mer energi, mer mer mer... 
Resan med Danny har flera gånger innehållit dessa svackor av tvivel och frustration. Som när vi tävlade LB/LA och han bara spände till blev stel och hög i formen. Vi gjorde hur många starter som helst de åren för att få honom att börja andas på tävlingar. I MsvC så kom han på att han kunde skygga och bli rädd. Jag ville ge upp men det är lättare att sälja en häst som kan byta än en som inte kan, så vi fortsatte. Det tog flera år att lära honom att byta galopp och till slut började vi tävla MsvB trots lite orena högerbyten. För att få honom mer inom ramen så han inte kunde skygga och krypa ur formen så fick vi offra flera tävlingar genom att rida i ett undertempo för att aldrig ge honom utrymme. När vi sedan började med galoppiruetter så trodde vi aldrig att han skulle kunna böja ihop de övre ledgångarna men vi var fast övertygade om att det är bättre/lättare att sälja en höst som gått MsvA än MsvB. 
Eftersom han nu gjorde byten rätt lätt så började vi sedan nosa på nästa nivå, bara för min ryttarutveckling. Det är inte något nytt bara lite mer av allt och vi visste om att hans gångarter och schwung inte skulle räcka till men för min skull, att få rida Inter1 och känna på det inför nästa häst var målet. Sen var tanken att han skulle bli läromästare pt någon annan men det gick i stöpet. 
Så nu sitter vi här och jag måste rida för att hålla igång både Danny och mig. Min drivkraft är utveckling och nu när jag inte ser/känner den så tappar jag drivet. Lusten att kämpa är nere på minus just nu och jag blev så nerslagen av gårdagens filmning. 

Jag vet att vi jobbar mot att lära mig rida Inter1B med piaff och passage men jag är rädd för vad det kommer göra med mig mentalt. Jag känner mig taskig som ber Danny att jobba emot sin exteriör och be honom om det som alla runt omkring oss säger. Danny är en produkt av min ridning, han gör saker som han nästan inte borde kunna och vi tävlar mot hästar som har det lättare eftersom de har exteriören och gångarterna till sin fördel när de ska göra det svåraste. 

Att sluta jämföra sig med andra är lättare sagt än gjort. Jag har förståelsen och insikten men min tävlingslust är stor och jag tävlar ju även mot mig själv och mina tidigare tävlingsresultat. Jag vill se en utveckling först och främst, det är där min tävling ligger. Jag är min värsta fiende, kritiker, domare och mobbare. 

Just nu är svackan väldigt djup men jag ska ta mig upp. Tävlingsdjävulen är bra på mycket!  (null)

Söndagsreflektion

En lång söndag går mot sitt slut och idag satt jag på andra sidan dressyrstaket. 

Gårdagen bearbetas fortfarande och nog pendlar mina känslor ännu när jag funderar på starterna. Ärligt så är jag skitsur över att inte presterat bättre med Danny eftersom det kändes så härligt på framridningen men är också lite sur på mig själv för att ha haft förväntningarna på resultat trots att jag inte skulle ha det. Men samtidigt så rycker jag nästa sekund på axlarna och tar mig i kragen, vet att det är så här han är. Ibland kokar det över och vi blir för taggade både han och jag helt enkelt. 
Det är också mitt fel att ta med båda hästarna på samma tävling, Mausi klarade det men inte Danny. 

Vad beträffar Mausis start så får jag ta på mig flera av missarna eftersom jag ser på filmen hur spänd jag är, hur axlarna är uppdragna och avsaknaden av halvhalter för att förbereda, balansera och hjälpa henne att klara programmet. Domaren kanske tyckte jag lotsade henne väl men jag själv vet att vi kan bättre. Men jag är stolt över oss, stolt att jag inte känner någon rädsla längre att rida henne i okända miljöer. Visst hade jag innerst inne hoppats på bättre resultat och mindre missar men vet att det är tävlingsdjävulen i mig som glöder till och lurar mina känslor. 
(null)

Helgen

Härliga dagar med sol och underbar försommarvärme. Mängder med saker blir gjorda och vi är inte inne speciellt långa stunder. 

Hästarna har fått varierade dagar men alltid eftermiddagarna i gräshage för att vänja sig vid de saftiga stråna. 
Danny jobbades på lördagen med 4 rundor på travslingan, två trav och två galopp, avslutas med skogsslingan för att skritta bort slaggprodukter och minska träningsvärk. Han tar i så mycket, jag behöver bara förpacka och njuta. Hela tiden mentalt förberedd på ev spöken, stenar, småfåglar, elband, vattenslang, mm mm som kan bli livsfarliga och kasta sig över oss. Härligt hur han fungerar och jag kan faktiskt skratta åt det nu, jag har accepterat att detta är Danny i ett nötskal och det kommer aldrig förändra sig. 
Idag blev det ett pass på ridbanan och vi kollade igenom det mesta efter en uppvärmning med övergångar av olika slag, framdels- och bakdelsvändningar samt ryggningar. Bytesserierna börjar kännas bättre och vi övade lite mer på galoppsluta i MsvA inför helgens start. 

Mausi jobbade jag i lördags i ridhuset och vi gjorde vår läxa med skrittvolter samt att jobba med arbetstrav-samlad trav, korta steg och skänkelvikning. I galoppen blev det förvänd och enkla byten.
Idag så utmanade jag mig själv, Mausi och jag red på travslingan för första gången tillsammans. Första rundan i skritt så följde min man med oss, mest för att prata med mig så att hag andades, sedan två varv i trav och ett i galopp. Jag kände mig svimfärdig och benen kändes som kokta spagettistrån men jag gjorde det!!! Att jag fortfarande har mentala spöken kvar och inte alla vågar lita på oss är inget jag funderar på, jag accepterar det och jobbar med att förstå vad som händer i kroppen istället. Jag valde att prata lugnt och snällt med mig när jag upptäckte hur kroppen började reagera, jag blev inte rädd eller arg på mig själv. Jag nollställde mig och fortsatte sedan rida. Vilken nytta jag har haft av boken mental tuffhet eftersom det är den som hjälpt mig igenom. 

Freddy har repat sig från kastreringen och det läker fint. Lite svullen men det går nu stadigt ner. Han har fått sprungit i lina men busar och leker med "farbrorDanny" rätt mycket. 
Jag hoppas vi hittar ett bra bete med en bra flock där han kan vara i sommar, innan skolan börjar till hösten.  (null)