Vilken dag!

Fredag.

Fiolsträngar till nerver.
Förberedelser.
Flitig.
Fantastisk.

Idag fick jag allt att stämma, tiden räckte till och känslan infann sig.

Började dagen med att fixa stallet innan jag städade inne i huset. Kl 10 var jag ute igen och började med att frisera och massera Danny innan ridpasset. 

Jag försökte lägga upp det lite som en framridning eftersom planen var att rida igenom programmet till musiken. 
Två gånger red jag igenom det och nu känner jag mig lugnare när jag vet att det stämmer och jag hittade lite småjusteringar för att tajma in rätt. 

Lunch och lite förberedelser inför kvällens resa till tävlingsplatsen för att visa honom banan och göra soundcheck. 

På kvällen åkte vi iväg och jag kände mig lite nervös eller var det kanske laddad. 
Jag vill så gärna göra alla stolta, att de inte behöver skämmas för oss. Alla som stöttar, peppar, hejar på oss - det är för er jag vill prestera, för att ni tror på oss och glädjs med oss när det går bra. 

Att få rida dessa klasser känns så overkligt, så skrämmande men ändå på något bisarrt sätt helt normalt. Det är på något sätt precis som en helt vanlig tävling där vi en gång startade vår dressyrkarriär. 

För mig är tävlingsnerver en färskvara och varje vår är lika jobbig innan vi hittar våra rutiner och mentala styrka. Men så fort jag byter nivå eller klass så är jag där igen och kämpar med mina hjärnspöken. 
Det som nu har hänt är väl att jag lärt mig känna igen kroppens signaler och mycket tidigare kan försöka göra något åt det men det krävs fortfarande mycket arbete att inte trilla dit. 

Jag hade turen att komma in först på banan och kunde därför visa Danny den i lugn och ro, helt utan andra hästar. Under tiden pågick soundcheck och musiken varierade likaså volymen, väldigt bra miljöträning. 
Danny kändes mjuk och fin så vi red runt lite och jobbade övergångar, halvhalter, skänkelvikning. Innan bytesserier så gjorde jag lite enkla byten och övergång till skritt direkt efter byte, för att få honom att lyssna på mig. 
Allt eftersom vi red så fylldes det på med ekipage och jag kände hur ett hjärnspöke började göra sig tillkänna, "ponnykomplexet", att vi känns som ett ponnyekipage bland alla långbenta eleganta dressyrekipage. Men så log jag åt mitt hjärnspöke och tänkte att "vilken tur att vi tog ponnyrosa på oss idag, det passade perfekt!" 
Tänk att min lilla ponny har tagit mig hela vägen hit! 

Jag åkte hem med ett leende på läpparna och längtar verkligen till söndag då vi ska dit igen, först för ett morgonpass och sedan insupa inspiration innan det är dags för vår tur att dansa.

Att hitta tillbaka

Vägen är lång och krokig men det finns inga genvägar. 


Det är så lätt att ge upp hoppet och börja misstro sig själv när det inte riktigt går som man vill. 
Hjärnspöken får fotfäste och förökar sig lika effektivt som bakterier. 

Känner alla människor så här ibland eller är vissa människor immuna mot tvivel på sig själv? 
Eller kan man vaccinera sig mot tvivel och hjärnspöken? 
Är det kanske en könsfråga, är det vanligare hos kvinnor än män? 
Åldern, påverkar den oss och vår självbild? 

Det som är väldigt spännande är att jag inte alls uppvisar detta problem när det gäller mitt civila yrke eller min roll som mamma. Där känner jag ingen tävlan eller osäkerhet hur jag är och presterar, det är bara när det gäller ridningen och dressyren.

Är det så att jag vill vara bra, vill prestera bäst bara för att det tar så mycket tid och kostar så mycket pengar? Är det mitt samvete som straffar mig själv som "leker med maten"? Eller att andra människor ser frågande och ibland negativt på mitt intresse, det liv jag valt att leva, eftersom det påverkar hela familjen? 

Jag kommer nog aldrig hitta svaren men jag får jobba med att faktiskt vara nöjd med det vi presterar alternativt backa ner lite i klasserna och skruva ner kraven. 
Min tvivel just nu är nog för det första nervositet inför tävlingen om två veckor då vi ska rida kür för första gången, för det andra pga att årsdebuten inte kändes så bra men också för det tredje att vi tappat den där superkänslan vi hade i januari. 
Tre bra grogrunder för tvivel men nu siktar vi på att påverka det jag kan påverka. 
1. Planera ridningen och passen.
2. Åk till tävlingsplatsen och visa Danny tävlingsbanan.
3. Meditera, läs Mental tuffhet och förstå vad som händer med kroppen i nya nervösa situationer. 
4. Inse att det är så häftigt att rida kür, ett egenkomponerat program med favoritmusik! Hur coolt är inte det?! 

Mental tuffhet

Idag åkte jag dit!
Jag ramlade ner i hålet och höll på att drunkna.
De senaste träningarna med Mausi, tillsammans med min ökade förhoppning om att vi var på god väg, gjorde att jag började skapa en plan och sätta upp mål.
När Mausi nu den sista tiden återigen började testa gränser och vara istadig lite överallt i ridningen så ramlade jag dit.
Mina tankar och känslor fick mig att börja grubbla och jag kände hur klumpen i magen började växa, paniken av att jag var på väg att återigen misslyckas spred sig i kroppen.
 
Men jag vände mig till boken som jag fått av M, Mental tuffhet, och börjad läsa för att hitta tillbaka till det vi jobbat med under vintern.
 
Undvikandet
Grubblandet över mina känslor för det som händer med Mausi gör jag tydligen för att jag försöker desperat vända de obehagliga tankarna/känslorna till behagliga.
Den anspänning och stress som jag känner gör att jag blir rädd. Anspänningarna och stressen skapar jag själv eftersom jag började skapa mål och börja försöka "komma i fatt" i den utvecklingen som förväntas av en häst som fyllt 6 år och haft föl.
Det boken tar upp är att jag måste närvara i känslorna, inte fly undan. Obehagliga känslor tenderar att växa genom analysering och grubblande.
Det fick mig att bestämma mig för att boka in ett veterinärbesök för att inte behöva fundera på om skadan kommit tillbaka eller om det var något annat som orsakar hennes beteende. Jag behöver göra det så att jag inte behöver grubbla över hennes hälsa. Det kändes skönt att ta det beslutet.
Jag måste nyfiket närma mig känslorna utan att värdera. Jag måste acceptera, för att kunna nollställa.
 
Acceptera
Jag läste vidare och insåg att jag måste sluta upp med att försöka få känslorna och tankarna dit jag vill och istället låta de vara.
Acceptans & medkänslamildrar mina känsloreaktioner, det är jag som måste göra det. Jag måste acceptera att hon framkallar mina känslor av rädsla, besvikelse och misslyckande. Jag får inte döma mig själv och se mig som svag, feg och otillräcklig utan jag måste gång på gång påminna mig om att jag reagerar så här eftersom jag aldrig tidigare ridit en häst som protesterar genom att ställa sig upp eller vika sig så här i sidorna som hon gör. Jag måste påminna mig själv om att strax innan Mausi kom så hoppade jag upp på en häst som helt plötsligt reste sig upp två gånger och nockade mig rejält när jag bara skulle testa att skritta och böja den lite. Med den resan färskt i minnet så räckte det med att Mausi förra hösten visade att hon också kan göra det. Jag få inte döma mig för min okunskap och bristande rutin av stegrande hästar.
Jag måste också acceptera att vi inte kommer ligga i fas med andra hästar när det gäller utbildning och inte försöka skynda på.
Jag måste acceptera att mina känslor finns där, det är först då som spänningarna kommer att minska och även mitt flyktbeteende.
 
Idag var ett lågvattenmärke men jag är glad över att jag stannade upp och insåg att jag är på väg att ramla ner i hålet. Att jag plockade fram boken och insåg att jag alltid kommer behöva jobba med min mentala tuffhet.