ingetorp.blogg.se

Det är en del av förklaringen, den andra delen är att jag inte riktigt vågar skriva om mina känslor just nu. När jag skriver så måste jag formulera mina tankar till ord och då blir det så svart på vitt. 

I måndags så tömkörde jag Roy på morgonen uppe i ridhuset innan jobbet. Han fick jobba på att lugnt jogga, det svåraste han vet. Vi jobbar på trav/galopp-övergångar och skritt/trav, allt utan katapult-språng. Tufft att bara jobba, lagom mycket. 

Malte tömkörde jag efter jobbet ute på ridbanan som nu äntligen är isfri och relativt torr. Han fick jobba på framåt, även han trav/galopp. 

Igår, tisdag, så tömkörde jag Roy på ridbanan för att vänja honom vid grannens trädgårdsarbete och vajande tvätt. Det blev uppskruvat värre och jag är glad över att inte sitta på i dessa lägen. Han lugnade sig till slut men vi får nog allt jobba fler gånger på töm ute innan jag är sugen på att rida ut. 

Sen red jag Malte och han var riktigt surmulen i stallet och fjantig på väg upp till ridhuset. Jag valde att longera lite längre men han frustade inte ut innan jag hoppade upp. Vi fick skritta länge innan jag kände hur han började andas. Vi travade sedan och nöjde oss när energin tog slut för oss båda. Det gör mig ledsen, glädjen har liksom tagit slut. 

Idag red jag Roy i ridhuset och vi jobbar målmedvetet med takt, kontakt och lösgjordhet. Volter i alla gångarter, övergångar  och lite skänkelvikning i traven. Efteråt promenerade vi en sväng i skogen. 

Malte fick jogga med equibandet på ridbanan eftersom jag var ensam hemma. Jag litar inte på honom  och mig själv, det finns en otrygghet som jag inte kan skaka av mig. Kanske är det bara just nu när vi har varit ifrån ridningen så länge men det skaver ändå i mig att jag inte är tuffare, mer orädd än jag är idag. 

Min rädsla är att göra mig illa, den panik jag känt när ryggen krampade och jag inte kunde röra på mig eller när jag fick ont i axeln och det svartnade av smärta varje gång nerven kom i kläm eller den långvariga konstanta smärtan/tröttheten efter tacklingen jag fick i bröstmuskeln eller den senaste överansträngning bakom skulderbladet. 

Smärta som gör livet så svårt att orka med vill jag inte behöva uppleva. Jag vill inte ramla av och slå mig, för jag är så rädd för smärtan och den panik det utlöser hos mig. 

Samtidigt så blir jag så ledsen när jag inser hur jag flyr undan min rädsla. Den begränsar mig och håller mig fången. Jag måste läsa min bok igen, mental tuffhet, och påminna mig om att jag har gjort denna resa tidigare och kommer klara av det igen. Det gäller bara att jag påminner mig själv om stegen i processen och detta var första steget. 

Att sätta fingret på och skriva det svart på vitt.