Äntligen!
Lyckan var total och jag somnar lycklig.
Började med att rida och Roy och det kändes som om vi äntligen är på väg framåt igen efter svackan. Det är fortfarande lite kommunikationsmiss i högerfattningen men det ordnar sig nog snart bara vi får hålla igång oss. Red igenom ett program
på slutet men inser fortfarande att det är en bit kvar innan tävlingsdebut men vi kommer ta oss dit.
Sen var det dags för mig att klättra upp på Malte efter 2 månader med otur. Nervöst både hur han skulle ta det men också hur det skulle kännas.
Han kändes gigantiska!!! Efter några rundor av skritt så började han kännas lite mera normal igen, dock kändes han oriden och inte alls lyhörd för hjälperna. Så nu hoppas vi att vi får träna på utan onödiga avbrott.
