ingetorp.blogg.se

Idag vaknade vi upp till våren och vi fortsätter vår resa genom Tyskland. Många minnen dyker upp allteftersom vi passerar städer och landskap, mitt andra hemland. En del av mitt liv passerar som jag aldrig kommer glömma och aldrig ångrar en sekund. 

Allt började när jag sökte jobb under sista terminen på Naturbruksgymnasiumet, jag svarade på en liten annons i tidningen Ridsport. Jag pratade med en svensk tjej och jag skulle ner under påsken för att provjobba. 

Nervöst och utan tyska kunskaper tog jag nattåget från Linköping till Hamburg, för att sedan ta ett pendeltåg ut till Aumühlen där jag skulle bli hämtad. Jag kommer ihåg hur jag vaknade på nattåget upp till våren och såg den vackraste ljusgröna grönskan passera förbi. Jag blev blixtförälskad i norra Tyskland och den kärleken har aldrig avtagit. 

Wolfgang och Anja Schieloh hette paret som jag sökte jobb hos. Den svenska hästskötaren Frida som redan jobbade där visade mig runt. Det var även en hoppryttare med fru på gården och deras två svenska hästskötare, så det var en trevlig stämning och jag trivdes. Under dagarna där fick jag följa rutinerna med mockning, göra iordning hästar, skritta fram och då inte vara i vägen när det ibland var 5-6 ryttare i 20x40 ridhuset. En fm fick jag börja jogga fram hästen och jag kommer ihåg att mina nya vinröda helskodda ridbyxor från Börjes skavde och inte alls var till någon hjälp i sadeln. Det var första gången jag red i en Röösli-sadel och jag älskade den. 

Jag fick jobbet och åkte några veckor senare ner igen, fick sluta gymnasiet tidigare men missade då allt examensfirande och det gjorde inte hemlängtan lättare när den slog till. 

Livet som hästskötare var fantastiskt kul, lärorikt men jobbigt. Vi behandlades väl av vår chef men Frida och jag fungerade inte riktigt ihop. Därför valde jag att plugga ett år till i Linköping till hösten innan jag flyttade ner igen men den gången för att jobba med hoppryttaren. 

Nu kan vi börja snacka jobb, jag behövde kanske inte mocka lika mycket men jag red. Olika hästar, hoppade främmande hästar för kunder som kom utan att veta vad hästen kunde eller skulle reagera. Minnet av en 5 årig hingst, Lux, som jag nästan höll på att köpa och som jag tävlade på några gånger under falskt namn (så vi skulle slippa krångla med licens mm) får mig att le eftersom det var så typiskt min chef Mike. Eller att behöva travhoppa en av hästarna upp till 140 på utebanan utan att få korta upp stigläder eller hämta hjälmen. Då lärde jag mig att alltid ta med hjälmen ut till hoppbanan även om jag bara skulle rida "dressyr", man visste aldrig vad Mike hittade på. 

Största och mest oförglömliga minnet från den tiden var hästen  Christopher, en stor smäcker valack som jag ofta fick rida, då vi en dag red ute på stora gräsbanan och Mike börjar låta mig hoppa. Hinder efter hinder, till slut beskrev han en bana och jag hoppade. Det Mike sa att man skulle göra, det gjorde man. Efteråt berättar han att hinderna låg på 150+ och jag förstod då varför jag hann tänka så mycket under tiden vi hoppade oxrarna, de var både höga och långa. 

Men alla sagor har också en mörk skildring, som fick jobbet hos Mike att ta slut. Energin och glädjen försvann när korthuset började rasa och han bara lovade saker som aldrig sedan inträffade. Till slut åkte jag hem men först besökte jag min tidigare chef, dressyrryttaren, och sa då lite halvt att om det dyker upp ett bra jobb, med bra villkor och bra betalt så kan jag komma tillbaka till Tyskland igen. 

1 månad senare ringde Tina, dressyrryttare med litet stall, bra villkor och dubbel lön. Såklart åkte jag dit, där blev jag kvar i 1,5 år på heltid och sedan under mina år som student på universitetet i Hamburg så jobbade jag även helger och lov vidare. 

Livet hos Tina är ett kapitel för sig och det får vi ta en annan dag.