Tyskland del 2
Då var vi tillbaka i Tyskland efter några dagar på franska medelhavskusten och dags för del 2 av varför jag har min kärlek till landet.
Efter att ha jobbat i två stall tidigare med 6 dagars arbetsvecka, ledig måndagar, för 400 D-mark (1600 kr) i månaden med fritt boende och nybakt bröd varje morgon så kändes det som rena lyxen hos Tina.
800 D-mark och 1 heldag plus 2 halvdagar ledigt. Om det inte var tävlingshelg så var det alltid lör em och söndag ledigt. Eget boende på gården ingick och möjlighet att tjäna extra på barnpassning eller byta mot ledig tid. Det var också vit lön så jag kunde söka arbetstillstånd.
Bäst av allt, ingen mockning och max 8 hästar i stallet. Såklart fanns det lite baksidor men det gör väl alltid det på allt här i livet, jag försöker för det mesta se det ljusa i livet och vet att jag ibland har en del i att det ibland känns/uppfattas som mörkt.
Tina tävlade med alla de tyska storstjärnorna och jag hade förmånen att få träffa några riktiga legender. Ett år red hon hem 2a plats i Bundeschampionatet för 6-åringar och året efter var hon förryttare på Nürnberg pokalens final. Harlekin missade precis finalplats, så detta var "tröstpriset" men lika stort var det för oss alla.
Jag hade förmånen att få ha hennes gamla Grand Prix-häst, Fendi, som min läromästare under hela tiden och på honom lärde jag mig mycket. Dock kunde jag aldrig tävla honom för han fick inte göra 8 m volter längre på sina strålben, men allt annat fick jag prova på och utforska.
Hos Tina lärde jag mig detaljer och kärleken till att njuta av livet. Det skulle vara prydligt, hon gillade att jag varje morgon vid frukost kollade av vad för ridbyxor/tröja hon hade och sedan lindade benen på hennes första häst i rätt färg. Det tog ett tag för henne att komma på hur jag gjorde för att träffa rätt i matchning. Hon red sina hästar på fm, sen gjorde hon annat och jag red min första häst under tiden hon red sin första, hon ville alltid rida fram den första för att själv komma igång. Jag hade oftast börjat rida innan hon kom ut (hennes häst stod då färdig under solariumet) och blev klar i tid så jag kunde göra klart hennes nr2/3 och skritta fram den, gjorde ev iordning nr4 eller min nr2 innan lunch. På eftermiddagen så hade jag kanske 1-2 hästar att rida eller longera samt låta hästar gå ut i hage eller på lina i skritt. Avslutade dagen med att putsa av det jag inte hunnit på fm och städa runtomkring stallet. Det var rätt lugnt och jag hade verkligen tid för alla hästarna men ibland blev det lite kaos när Tina plötsligt ändrade mina em-planer och vi åkte iväg på olika ärenden.
Hon lärde mig tyska genom den jobbiga vägen, vi pratade helt enkelt inget annat och jag fick stappla mig fram i början. Det är jag idag otroligt tacksam för eftersom det gjorde det möjligt för mig att börja studera på universitetet när hästjobbet inte längre var aktuellt. Jag kommer ihåg hur hon på en tävling frågade mig om jag ville utbilda mig till beridare, för om jag ville det så skulle hon fixa en utbildningsplats på Grönwohld Hof hos Rebeins. Den helgen pratade vi mycket om det yrkesvalet och dess för-och nackdelar, på den tiden var min plan att stanna i Tyskland. Det var där jag hade mitt liv, både vänner och kärlek. Jag trivdes men valde att inte fortsätta utbilda mig inom hästsporten utan valde en akademisk väg lite senare.
Jag vet inte om jag ångrar det valet men livet hade sett helt annorlunda ut än dr jag är idag. Tina hade också ett annat yrke än ridningen men hade lagt det på hyllan för att satsa på dressyren när möjligheten gavs. Hon gjorde det på sina villkor och hade också resurserna att göra det.
När jag valde att sluta att jobba heltid som hästskötare så började jag plugga kemi men hela tiden under kommande år så fortsatte jag jobba helger och lov hos Tina. Vi har ännu lite kontakt och jag besöker henne när det passar på våra resor till Hamburg. Under 7 år var hon en stor del av min hästvärld och är fortfarande en stor förebild som ryttare.
Nu längtar jag hem till mina hästar och mitt liv. Känns otacksamt när vi äntligen kom iväg på resa igen efter två år med Corona men det är väl ett sundhetstecken att man trivs med sitt liv där hemma.