Att hitta tillbaka
Vägen är lång och krokig men det finns inga genvägar.
Det är så lätt att ge upp hoppet och börja misstro sig själv när det inte riktigt går som man vill.
Hjärnspöken får fotfäste och förökar sig lika effektivt som bakterier.
Känner alla människor så här ibland eller är vissa människor immuna mot tvivel på sig själv?
Eller kan man vaccinera sig mot tvivel och hjärnspöken?
Är det kanske en könsfråga, är det vanligare hos kvinnor än män?
Åldern, påverkar den oss och vår självbild?
Det som är väldigt spännande är att jag inte alls uppvisar detta problem när det gäller mitt civila yrke eller min roll som mamma. Där känner jag ingen tävlan eller osäkerhet hur jag är och presterar, det är bara när det gäller ridningen och dressyren.
Är det så att jag vill vara bra, vill prestera bäst bara för att det tar så mycket tid och kostar så mycket pengar? Är det mitt samvete som straffar mig själv som "leker med maten"? Eller att andra människor ser frågande och ibland negativt på mitt intresse, det liv jag valt att leva, eftersom det påverkar hela familjen?
Jag kommer nog aldrig hitta svaren men jag får jobba med att faktiskt vara nöjd med det vi presterar alternativt backa ner lite i klasserna och skruva ner kraven.
Min tvivel just nu är nog för det första nervositet inför tävlingen om två veckor då vi ska rida kür för första gången, för det andra pga att årsdebuten inte kändes så bra men också för det tredje att vi tappat den där superkänslan vi hade i januari.
Tre bra grogrunder för tvivel men nu siktar vi på att påverka det jag kan påverka.
1. Planera ridningen och passen.
2. Åk till tävlingsplatsen och visa Danny tävlingsbanan.
3. Meditera, läs Mental tuffhet och förstå vad som händer med kroppen i nya nervösa situationer.
4. Inse att det är så häftigt att rida kür, ett egenkomponerat program med favoritmusik! Hur coolt är inte det?!
Vi alla känner lika! <3
Och det är svårt att se det positiva i träningen i motgång, för man vet att man haft perioder där det varit bättre och då får man nästan inte tillåta sig att njuta förrän man är där eller förbi, men man får faktiskt lära sig att njuta av dem små sakerna när det går skit. Fastän det känns som att ens värld rasar så är det ju bara för att hästarna är våran värld, och försöka se situationen utifrån kan ofta hjälpa! Blicka tillbaka ett par år, kanske åka till ridklubben och se några andra träna, se dem som rider LC/LB och inspireras när dem gläds åt att hästen fattade rätt galopp :) man får hitta små genvägar för att orka vara mentalt stark, för rätt va det är så vänder formen och du kanske inte kan sätta fingret på varför det vände just då men sen sitter du där och livet är underbart och ridningen fungerar igen :) <3 kör hårt och ha kul på din kur! LÄNGTAR tills det är vår tur!