ingetorp.blogg.se

Det är inte varje dag man får hem en ny häst och allt är på så sätt nytt och nervöst. 

Började morgonen med fodring och allt verkade lugnt. Täcket låg på, inga tecken i boxarna att de varit oroliga och allt var uppätet. 

Vi sover bara ca 60 m ifrån stallet och min man brukar höra om det rumlar i stallet. 

Efter frukosten så var det dags att kolla av hur sadeln låg, tränset skulle passas in och jag longerade lite på ridbanan.

Hon skötte sig inte helt prickfritt men jag glömmer inte bort att hon bara är 5 år och nyss har flyttat hit. Men jag tror det är viktigt att inte måla upp en rosenröd bild av verkligheten utan vara ärlig att det är många saker som tar tid när man fått hem en ny häst. 

Hon lyssnade bra på rösten och jag använde dock de tyska kommandon för att underlätta. 

Sen var det dags för hagen!!! Nervöst att släppa ut även om hon är van, vad skulle Danny göra? 

Men det värsta var nog att leda upp till hagen, alla tre betedde sig som om de aldrig varit ledda. Nä inte riktigt så farligt men de var bra laddade. 

Efter 5 min så var de lugna och det hade gått förvånansvärt lugnt och städat till. 

Jag väntade med spänning på att maken och M skulle komma hem så vi kunde hoppa upp i sadeln en liten sväng. 

Regnet slutade inte så det kändes rätt hopplöst men strax innan vi blev klara i stallet så upphörde regnet och jag kunde bege oss upp på ridbanan. 

Nervöst för oss alla, hur skulle hon reagera? Ny sadel, nytt träns och bett samt nytt underlag. Hon är ju bara 5 år...

Jag hade fått med mig en lapp att "hon har lite svårt att stå still vid uppsittning, bli inte arg utan prata och klappa lite så blir det bra. Det är något man måste öva med henne."

Mycket riktigt så blev hon lite spänd men så fort hon fick skritta iväg så slappnade hon av. Hon gjorde lika nere vid provridningen kom jag ihåg så jag visste redan om det. 

Efter lite skritt så började jag trava och red stora volter och lite avsaktningar innan vi galopperade. 

När jag väl slappnade av och började rida så spred sig leendet och lyckoruset av att sitta på henne igen bubblade inom mig. 

Att jag sedan råkade rida med stigläder som var för korta hjälpte mig inte precis men jag hoppade av och ville inte börja böka med det utan nöjde mig med att vår första ridtur på banan gick bra och att jag inte ångrar mig, hon är som handen i handsken, helt perfekt!