Träning
Det råder alltid ett lugn där och vi har all tid i världen känns det som. Vi hinner prata igenom det som hänt och jag kan bolla mina funderingar, frustrationer ich framtidsplaner.
Danny kändes på tårna och vi satte igång med travskolorna. "Mer, mer, mer" citerade hon en annan svensk toppryttare och tränare. När vi väl ställt in vinkel och ställning i öppnan så är det bara att rida på, sedan ytterligare lite till. Vilken
skillnad det är på drivet när jag har rätt vinkel vs för stor vinkel. Det är sjukt obekvämt men vi ska ta oss igenom det.
Danny travade så fint på kortsidorna "skyltfönstret" och jag kunde börja sluta driva konstant. Den känslan på slutet att börja våga lita på att han inte skulle sluta trava om jag inte hela tiden drev, gjorde mig lycklig. Tänk om...
Sedan galopp och vi tittade en snabbis på programlinjen i Inter1 och helpiruetterna. Viktigt att jag inte glömmer bort att rida fram när vi tittar mot A!
Piaff och passage tittade vi på, målet att starta dessa klasser ska vi ha kvar. Piaffen som Danny visar, önskar sig många. Passagen är svår men vi hittar mer och mer, hör behöver jag bara vara tydlig och ha tålamod, inte stressa för då tappar han
takten. En björkkvist hjälpte till att kittla på korset, mycket bättre än ett spö. Jag fick beröm att Danny faktiskt har lärt sig detta, det trodde vi aldrig.
Sedan byten och serierna, 4or, 3or och 2or blev fina, raka och jämna. Svarade fint framåt och höll ihop sig. Vi testade sedan 1or men där lyckas han bli lång och då går det inte. Korta aktiva språng. Byteshjälp innan föregående byte ens är klart, jag
måste bli kvick.
Vilken dag! Precis vad jag behövde för att komma på rätsida med mina känslor från helgen. Jag måste, behöver är ett bättre ord, ändra min inställning när jag tävlar. Jag ska rida som vi gjorde på clinicen förra våren, våga visa upp oss och känna glädjen.
Kanske kommer då även Danny att känna glädje och lust att visa upp sig. Tänk om...
