2022
Men en återblick av året kan kanske hjälpa till att se framåt, en sista blick bakåt och acceptera känslorna som kommer upp.
Januari, jag började tro att jag inte skulle hitta en häst som passade mig men så av en slump då dök Roy upp och det var kärlek vid första ögonkastet.
Februari, började med hjärtat i halsgropen när vi fick åka akut med Malte till klinik. En vecka där och sedan lång rehab hemma, ett litet ynkligt sår som ställde till vinterträningen för oss.
Mars, Danny kom hem och hälsade på. Tårar av både saknad och lycka strömmade ner för kinderna. Saknad av trygghet som Danny gett mig men också om vem jag var som ryttare gjorde ont dock vägde glädjen och lyckan att se hur kul de har ihop, precis vad jag
önskat honom som pensionär.
April, reste vi iväg med husbilen, Malte fick åka på träningsläger och Roy tog det ledigt med spa tillsammans med hästvakten. Väl hemma tog tävlingssuget fart och Malte fick prova på att visa upp sig.
Maj, Roy fick äntligen visa upp sig för L och de fattade tycke för varandra och mina hjärnspöken skruvade upp kraven.
Juni, Malte gjorde tävlingsdebut och jag var riktigt ringrostig. Tävlingen höjde min motivation och gav mig mersmak så han fick följa med på midsommarmeeting.
Juli, Roy skrämde slag på oss under våra första dagar på husbilssemestern och jag är så tacksam för bästa hästvakten. Min motivation försvann när Malte med ett hagrace såg till att det inte blev någon mer tävling för honom denna säsong.
Augusti, Roy och jag börjar äntligen hitta varandra. Motivationen och förhoppningar växer fram att vi kanske hinner ut på något tillsammans i år.
September, Danny hälsar att han har blivit hopphäst på ålderns höst och stormtrivs. Något rätt måste jag ju ändå ha gjort eftersom han verkar tåla allt.
Oktober, Malte kämpar med att växa ifatt sin kropp och musklerna hänger inte riktigt med. Det känns som två steg fram och ett tillbaka.
November, Roy ändrar helt plötsligt beteende precis som vädret. Chockad börjar vi leta orsaker, mentalt går jag in i ett mörker och varje dag är en kamp att inte ge upp eller visa andra hur illa jag mår.
December, känns som om vi börjar hitta ljusglimtar precis som snön lyser upp men ibland töar den bort och allt är grått igen.
Under året så har jag gått på en utbildning, en som jag haft stora förhoppningar på men som gjort mig så besviken och ledsen. Den har dödat min glädje i att utveckla mig själv inom ridsporten och jag vet fortfarande inte om det är värt att fortsätta,
även om det bara är en del kvar att göra. Besvikelsen på utbildningen ligger som en våt filt över året. Trist.
Ljusglimtarna från året är nog mer icke-hästrelaterat, resorna med familjen, semesterbygget och härliga utvecklande kollegor på mitt civila jobb.
Hästarna har medvetet fått hamnat i bakgrunden i år och jag har försökt att jobba med att jag får katastroftankar vid minsta lilla sak som händer i ridning, stall eller hästar.
Men det finns en sak jag saknar, det är att träna regelbundet och det är något jag vill/behöver styra upp. Som det varit i år så har jag bokat gång till gång, men då hinner det gå för långt mellan varje träning har jag upptäckt. Motivationen har ibland
hindrat mig från att boka och jag har omedvetet skjutit upp det. Så mitt mål med 2023 är att träna mer, vare sig vi är redo eller i fas för det, inga undanflykter av mina hjärnspöken.
