Uppladdning

På torsdag åker vi till Öland och ska vara reserver i klubbens lag till Lag-SM i dressyr!!! 
Så häftigt att äntligen vara på väg. Många frågar hur det känns efter att vi blev reserv till laget men jag ser mig inte som en förlorare,  vi är en del av laget och vi har en viktig funktion. Vi är den som kan hoppa in både i MsvA och Inter1 om någon av de andra tre lagkamraterna inte kan starta. 
Att vi blev reserv är för mig jätteskönt, efter vårens mindre bra starter som har varit allt annat än felfria, inte ett dugg förvånad över lagledarens beslut. Den mentala pressen försvann och jag har lyckats hitta lite bra känsla och ridning igen. Min prestationsvilja har satt käppar i hjulet förr och även denna gång skulle jag tro, jag måste jobba vidare på den och försöka hitta glädjen i att kunna rida dessa klasser utan resultatpress. 

Igår gick Danny ett rätt jobbigt pass med mycket samling. Vi jobbade galoppslutor och 1/2-piruetter, travskolor och bakdelsvändningar. Svetten sprutade om oss båda men jag kände mig nöjd. 
Idag kom C ut och hjälpte mig när jag red igenom programmet. Hon fick även hjälpa mig att lösa en knut som uppstod när jag värmde upp. Danny kändes tudelad i galoppen, energin kom inte fram till handen vad jag än gjorde. Skänkelvikning i galopp och förvänd galopp med felställd löste knuten, känslan blev bra utan att jag tappade tålamodet. Programmet gick bra utan några stora missar och Danny tände till i galoppen, dock gjorde jag skrittpiruetterna åt fel håll... Det kändes skönt att få hennes ögon på oss innan vi åker, det lugnar mina tävlingsnerver. 
Nu väntar en vilodag i hagen innan vi tvättar svans och friserar lite. Onsdag blir stora packdagen innan vi åker torsdag morgon. 

Igår när jag red Jippie så gjorde jag det själv i ridhuset! Jag känner mig så trygg på henne och det är så härligt. Dock blev det ett kortare pass eftersom åskan närmade sig och störtregnet kom precis när vi kom in i stallet. 
Idag red jag på ridbanan och jag tänkte ta det lite lugnt men hon bjöd upp till dans och då kunde jag inte låta bli att fortsätta rida. Hon försöker förstå och tolka min ridning, ibland blir det en kommunikationsmiss men vad gör det när man är 4 år och bara bott hemma hos oss i en vecka. 
(null)

Igår var en jobbig dag när FB påminde mig om att det var 3 år sedan Mausi flyttade hem till oss. Tårarna sprutade och saknaden så stor. Våra år tillsammans var inte enkla, vi gick igenom så mycket och därför är tomrummet efter henne så gigantiskt stort, sorgen slår till när jag minst anar det och jag blir varje gång chockad. Jag är så tacksam för mina hästar och jag skäms nästan över att vara ledsen över Mausi men det var så mycket drömmar och förhoppningar som hon bidrog med. Det är nog också en del av min sorg, krossade drömmar och förhoppningar. 

Kommentera här: