Tankar
Erfarenheter vi gör påverkar oss, det formar oss och förändra. Ibland utvecklar erfarenheterna oss men ibland tvingar de oss att backa.
Jag har aldrig upplevt mig själv som feg, jag har heller inte varit dumdristig och våghalsig.
Jag har nog varit rätt bra på att inse mina kunskaper och begränsningar, att lugnt och metodiskt ta mig ner för en off-pist i Chamonix istället för att okontrollerbart köra på och hoppas på det bästa med mottot "ner kommer man alltid".
Jag har hoppat och visat främmande hästar när jag jobbade hos Mike i Tyskland utan att tvivla på mig själv, så länge han ansåg att jag kunde så gjorde jag det också.
Men något har förändrats, är det att jag blivit äldre? Eller är det att jag har fått för många erfarenheter som gjort ont och som nu gjort mig osäker?
Jag har inte ramlat av och skadat mig men jag har skadat mig i ryggen som påverkade ridningen under en lång tid och nu senaste när axeln inte fungerade. Så när något händer, tex när Freddy sparkade mig eller när Mausi ställde sig upp, så
blir jag inte rädd för det som händer utan för vad som kan hända, hur ont jag kan få och för hur länge det kan påverka mitt liv.
Jag har inte tänkt på detta förut men nu förstår jag mycket bättre. Jag har varit besviken på mig själv att inte våga, vågat lita på mig själv och min förmåga att rida. Jag har skällt på mig själv, trott att jag måste tvinga mig att genomlida.
Jag måste låta det växa upp gräs på "vägen till smärtan", låta den vägen växa igen så att jag inte alltid tror att direkt det händer något så måste det betyda att jag ska få ont eller skada mig.
Jag känner igen min kroppsreaktioner, spända lår, kort andning och uppdragna axlar, när jag blir nervös. Dessa signaler gör även hästen nervös och då är vi inne i en negativ spiral neråt.
Så nästa steg nu är att "nyfiket närma mig" dessa situationer som gör mig nervös och låta det ta tid.
