Mental svacka
Jag är så tävlingssugen, vill ut och tävla. Blir så avundsjuk på alla som åker ut och tävlar, jag vill också.
Men problemet är att ingen av hästarna kan jag tävla med och det känns skittråkigt.
Danny känns det inte som om det är någon idé att tävla med, vi är långt ifrån en tävlingsform och jag vet hur misspeppad jag blir när vi får ett kvitto på att vi inte har det som krävs. Jag vill utvecklas, jag vill känna att vi går framåt och det har
vi inte gjort om jag tittar på våra tävlingsresultat detta år.
Detta år har varit jobbigt mentalt att tävla, inget har fungerat speciellt bra och det bryter ner mig. Lusten att träna och kämpa börjar ta slut. Jag är tacksam för att han är frisk men jag känner mig så taskig som hela tiden vill ha mer. Mer bärighet,
mer schwung, mer samling, mer energi, mer mer mer...
Resan med Danny har flera gånger innehållit dessa svackor av tvivel och frustration. Som när vi tävlade LB/LA och han bara spände till blev stel och hög i formen. Vi gjorde hur många starter som helst de åren för att få honom att börja andas på tävlingar.
I MsvC så kom han på att han kunde skygga och bli rädd. Jag ville ge upp men det är lättare att sälja en häst som kan byta än en som inte kan, så vi fortsatte. Det tog flera år att lära honom att byta galopp och till slut började vi tävla MsvB
trots lite orena högerbyten. För att få honom mer inom ramen så han inte kunde skygga och krypa ur formen så fick vi offra flera tävlingar genom att rida i ett undertempo för att aldrig ge honom utrymme. När vi sedan började med galoppiruetter så
trodde vi aldrig att han skulle kunna böja ihop de övre ledgångarna men vi var fast övertygade om att det är bättre/lättare att sälja en höst som gått MsvA än MsvB.
Eftersom han nu gjorde byten rätt lätt så började vi sedan nosa på nästa nivå, bara för min ryttarutveckling. Det är inte något nytt bara lite mer av allt och vi visste om att hans gångarter och schwung inte skulle räcka till men för min skull, att få
rida Inter1 och känna på det inför nästa häst var målet. Sen var tanken att han skulle bli läromästare pt någon annan men det gick i stöpet.
Så nu sitter vi här och jag måste rida för att hålla igång både Danny och mig. Min drivkraft är utveckling och nu när jag inte ser/känner den så tappar jag drivet. Lusten att kämpa är nere på minus just nu och jag blev så nerslagen av gårdagens filmning.
Jag vet att vi jobbar mot att lära mig rida Inter1B med piaff och passage men jag är rädd för vad det kommer göra med mig mentalt. Jag känner mig taskig som ber Danny att jobba emot sin exteriör och be honom om det som alla runt omkring oss säger. Danny
är en produkt av min ridning, han gör saker som han nästan inte borde kunna och vi tävlar mot hästar som har det lättare eftersom de har exteriören och gångarterna till sin fördel när de ska göra det svåraste.
Att sluta jämföra sig med andra är lättare sagt än gjort. Jag har förståelsen och insikten men min tävlingslust är stor och jag tävlar ju även mot mig själv och mina tidigare tävlingsresultat. Jag vill se en utveckling först och främst, det är där
min tävling ligger. Jag är min värsta fiende, kritiker, domare och mobbare.
Just nu är svackan väldigt djup men jag ska ta mig upp. Tävlingsdjävulen är bra på mycket!
