Besöket

Äntligen var det dags att åka till kliniken med Mausi men det var jobbigt mentalt hela resan ner. Inga tårar eller bryt, bara en sammanbiten stämning när vi båda sjönk ner i funderingarna på vad vi skulle få höra. 

Resan med Mausi har varit allt annat än rak men jag har lärt mig att hon visar tydligt när något gör ont genom sina protester och kroppsspråk. Så att det skulle vara något har vi varit säkra på ända sedan vi tog beslutet att åter igen uppsöka kliniken. 

Springa, longering, böjprov - funderingar.
Klämma, känna, provocera, testa - mera funderingar. 

Beslut om röntgen av hals. Jag känner hur tårarna tränger fram. 
Beslut om ultraljud och diagnosen ställs, beslut fattas och vi behandlar. 

Hoppet är det sista som överger människan, vi ger inte upp om att nu kanske vi har hittat det som spökat och orsakat våra problem. 
Leden mellan några halskotor behandlas på höger sida och vi hoppas på det bästa. Återbesök om tre veckor, tills dess skritt och hage. 

På vägen hem kände jag mig helt tom på känslor. Vad betyder detta? Kommer hon kunna prestera om hon svarar bra på behandlingen? Kommer hon hålla för den nivå av dressyr som jag vill eller bara lättare klasser? Kan man avla på henne? 
Väl hemma känner jag hur en liten låga av hopp tänds och jag blir rädd för hur fallet kommer bli om hon inte svarar på behandlingen. Men jag måste våga hoppas, jag går under annars. Hon är min prinsessa och en dröm att jobba med när hon mår bra. 
Så vid alla höga hästmakter så hoppas jag att vi hittat roten till allt ont. 
(null)

Kommentera här: