Måste skriva
Dagen började tidigt då min man äntligen kom hem efter en kortare resa på egen hand och mitt liv kändes direkt mycket bättre. Det betydde också att jag skulle börja rida Mausi igen och vad jag längtade. Varje dag i sadeln på henne känner jag den där känslan
att vi är sim gjorda för varandra, handen i handsken. Därför gillar jag inte när vi inte får träna ihop och nu var det alltså dags att köra igång igen även om jag är realistisk och vet om att chansen är liten att vi någonsin kommer nå våra mål.
Men skam den som ger sig och mirakel sker.
Danny och jag galopperade på travslingan och njöt av att vara bromsfri eftersom det blåste rejält. Varmt och jobbigt men effektivt jobbade vi 5 varv.
Sedan dags för Mausi och redan när jag satte upp så var något fel, det kändes inte rätt och hon var inte sen med att tala om det. Min man fick hjälpa oss igång och jag grät, det var inte det här som skulle hända. Inte redan nu! Alla möjliga förklaringar
till hennes beteende började vi rada upp, så som sadeltvång (har aldrig tidigare visat det) eller allmän tjurighet (hon är ju ändå ett sto även om hon aldrig varit det) eller värmen (har heller aldrig brytt henne tidigare). Till slut så
ger vi oss och vi känner oss uppgivna. Detta är inte vår pigga och arbetsglada prinsessa som hon brukar vara, det är något som är helt galet på tok.
Vet inte riktigt hur jag skulle tackla situationen men skickar iväg ett mail till kliniken för rådfrågning. Det dröjde inte länge innan veterinären ringde upp, bara genom att tänka på samtalet så stiger tårarna upp, det känns svårt att andas och
orden fastnar.
Jag visste att prognosen inte var lovande men vi gav det en chans, aldrig trodde jag att det redan nu skulle vara dags för mig att skriva till försäkringsbolaget. Jag trodde vi skulle ha allt från 3 v-3 mån- 6 mån eller kanske ett helt år ihop. Jag visste
att detta var hennes sista chans och någonstans inom mig fanns en gnutta hopp om att mirakel sker, jag ville så gärna.
Det känns så tungt och det värker i hjärtat men jag måste skriva av mig. Att hålla det inom mig och bara vänta på svar äter upp mig och om jag ska hålla ihop fasaden när vi är bland människor så måste jag skriva av mig och berätta. Att
fråga mig hur jag mår kan vara som att öppna kranen eller så får man ett kort "det är bra" men mina ögon och kroppshållning säger något annat.
Det här är nog bland det värsta en djurägare kan gå igenom, att inse att allt är gjort och beslut har fattats.
Några kanske undrar varför hon inte kan betäckas, så har vi tagit beslutet att det finns för många risker. Dels vet vi inte om det är ärftligt med pålagringar, dels har jag ingen möjlighet att ha ett avelssto som ska gå med föl. Hon har inte den perfekta
exteriören och kräver då en hingst med specifika egenskaper. Det är en stor kostnad att avla fram en häst till inridningsbart tillstånd och det är först då jag egentligen vet om den är något för mig. Sedan tycker jag att sto med föl behöver mer hage
och kompisar än det jag kan erbjuda. Tro mig så har vi funderat både en och två vändor.
Jag vet ingen just nu och sorgen jag känner för prinsessan är kolossal, det är jobbigt att vara ute i stallet. Det är jobbigt att tänka.
