Morgonkaffe
Det slår mig då hur snabbt tiden går och hur folk och få utvecklats.
FB påminner om inlägg från många år tillbaka och det är många minnen som kommer upp igen.
Igårkväll slig det mig också hur mycket Mausi har utvecklat sig den senaste tiden i galoppen, min make filmade när jag red och jag tittade många gånger och jämförde med tidigare filmer.
Det som min man sa efteråt träffade så rätt och sammanfattar väldigt bra, att jag har inte blivit tuffare och modigare i min ridning nu utan jag har lärt mig hennes signaler och känner av snabbare, jag förstår och accepterar hennes sätt att tala
om för mig när det blir jobbigt och när hon inte förstår.
Acceptansen av det som förut triggade igång rädslan och paniken inom mig är nu "utsläckt" och jag kan nu återta mitt fokus igen och möta upp hennes beteende med rätt åtgärd. Det slår mig att det är precis det här jag läste och jobbade
med när jag fick boken "Mental tuffhet" (John Jouper) och jag är så tacksam för all den hjälp/förklaring som den har gett mig.
Igår var det inte ett pass utan trassel men det gör inget för jag vet att jag har höjt ribban och nu ställer mer krav än jag någonsin gjort. För nu börjar målen ta form och jag har nu en plan, både långsiktigt (2 år) och kortsiktigt (över vintern).
På söndag så ska vi utmana oss igen och testa på att "tävla" inomhus på hemmaplan i klubbens insamling mot cancer. Det blir ett bra tillfälle att testa att först rida fram ute och sedan gå in i ett ridhus själv. Inte nog med det, vi ska rida
två program också och hur hon ska orka det blir spännande.
Sist men inte minst så ska jag öva på min prestationsångest genom att delta i KM. Min tävlingsskalle har under hösten fått vila rätt mycket och risken finns att jag blir övertaggad och spänner mig. Viljan att prestera bra är hos mig alltid stor och jag
är den största kritikern till mig själv. Men jag älskar ändå att tävla eftersom det är ett kvitto på hur väl jag tränat och om det går bra på tävlingen så vet jag att jag har befäst det rätt hemma.
