Av banan
Livet har inte varit på topp de sista dagarna men jag gör mitt bästa att inte låta det ta över. Jag kör på och håller i helt enkelt.
Vi fick vår husvagn såld till slut och jag kan äntligen släppa det, behöver inte reta upp mig på jobbiga köpare som ringer sent och prutar oförskämt.
Danny trampade av sig skon igen i lördags och det kändes som om allt var emot oss, att någon försökte säga åt oss att vi inte ska tävla på söndag. Vi hittade inte skon utan fick snällt vänta tills ikväll när hovslagaren kunde komma. Att rida med en framsko är inte att tänka på eftersom den känns lite varm och sönderfläk.
Musiken är inte heller helt klar men jag hoppas vi hinner göra de sista förändringarna imorgon. Men det får bli som det blir helt enkelt, jag har en musik som fungerar hyfsat och som gör att vi ändå kan starta.
Mina nerver över starten på söndag ligger utan på kroppen just nu och minsta lilla strul känns som världens undergång. Jag är nog inte speciellt rolig att leva med just nu.
Just nu är det lite upp och ner med Mausi, vi är i en jobbig fas just nu. Jag biter ihop och väljer att inte tänka så mycket, vi tar en dag i taget och jag njuter av ljusglimtarna. Det är därför hon lyser med sin frånvaro på bloggen eftersom jag inte vill analysera och reflektera så mycket just nu. Jag är glad för min man och C som coachar och stöttar mig igenom detta nu.
Igår var det full fart här hemma och vi hade programträning. Jag lärde mig och fick tillfälle att öva undertiden C dömde. Jag känner hur kul det är att bli domare, mycket ansvar men så lärorikt och roligt.
