Vill så mycket

Idag ville jag för mycket, det blev aldrig något bra av ridningen och jag känner mig värdelös som ryttare. 

Så kände jag efter dagens pass med Danny men nu i efterhand så vet jag var det gick fel. 
Redan i början så var jag lite jäktad, jag ville hinna rida fram innan mannen kom upp för att fota och jag vet om att han inte har tålamod att vänta hela passet. Mycket riktigt så hann jag precis börja trava när han kom upp och då hade jag inte hittat den bra känslan i skritt utan vi började trava utan någon plan. Inget fungerade, bromsen var seg likaså gasen. Svarade med att hålla i bettet och bara tjura ihop, sprang på men kom inte tillbaka eller så svarade han inte framåt utan tänkte hela tiden bakåt i varje igångsättning. 
Jag kämpade med att inte tappa humöret, kämpade med att inte tappa tålamodet, kämpade med att hitta någon lösning. Jag ville så gärna få bra bilder på Danny, när nu äntligen någon kom upp med kameran. 

Samtidigt började en tanke gro i mitt huvud, sadeln. Denna tråkiga känsla känner jag igen och den försvann när jag tog bort iläggen i padden, men då kom mina skavsår tillbaka och nu har jag lagt tillbaka de. Kan det vara så att det är dags att ta tag i sadelproblemet igen? Jag vet hur känslig Danny är för hur sadeln ligger, min sits påverkas så mycket av hur sadeln ligger och vi behöver få all hjälp för att komma vidare. Sitter jag som en kratta så går Danny därefter. 

Det tog mycket svett och nära till tårar innan jag hittade något som gjorde mig nöjd. Imorgon jobbar vi vidare och då ska jag inte stressa. 
(null)

Kommentera här: