Det tar sig...
Jag red Mausi idag och kände redan innan att jag ville rida utan ledare men ändå med min man som moraliskt stöd.
Efter en stund avvek han från vår sida och vi skrittade vidare själva.
Lyckan som. infinner sig när jag känner att jag själv vill minska på stödet från omgivningen, är stor! När jag inser att jag faktiskt börjar känna mig trygg att skritta runt på min häst.
Har man aldrig varit rädd för sin häst så kanske det är svårt att förstå vad jag går igenom men jag struntar i vad andra tycker nu, jag tar det i min takt och målet har jag inte tidssatt.
