ingetorp.blogg.se

Men jag är inte nöjd, jag är så himla besviken och uppgiven. 

Jag kände mig nöjd efter ritten, L som var där, hjälpte mig på framridningen och tittade när vi red programmet tyckte också att det gick bra när vi pratade efteråt samt M tyckte också att det såg bättre ut än igår i MsvAn. Visst var det inte perfekt och vi måste jobba vidare på grundkvaliteten i galoppen men överlag en bra ritt utan stora missar. 

Resultatet dröjde eftersom det strulade med uppdateringarna, så det var först när Danny var inpackad i transporten och vi gick för att fika i kafeterian som jag hämtade protokollet och såg procenten... 

Just då ville jag bara fly fältet och krypa tillbaka under min sten, aldrig mera tävla och be om ursäkt för att jag fanns. 

Snabbt hoppade vi in och började hemfärden, jag ville inte vara kvar där och riskera att bryta ihop. 

Tystnaden i bilen kunde nästan skäras med en slö kniv, 

Jag kunde inte släppa fram tårarna eftersom jag körde, jag kunde inte öppna munnen och prata för jag visste inte vad jag skulle säga. 

Till slut började vi prata oss ur frustrationen och besvikelsen, två och en halv timme senare så kommer vi hem och jag har gått ifrån att aldrig vilja visa mig ute igen till att faktiskt orka prata/skriva om det. 

Varför fick jag så lågt förstår jag fortfarande inte riktigt men det hoppas jag att L kan hjälpa mig med imorgon och C på torsdag när vi ska träna. 

Nu gäller det att jag inte tappar motivationen och tron på mig själv, utan tänder kämparglöden inom mig.