Rapport från Gävle
Man vet ju aldrig hur hästen tar en flytt och nya människor men igår kväll ringde telefonen.
Det var en glad hästägare som ringde och berättade om läget.
De har ridit ut, inne i ridhuset med andra hästar, promenerat runt på anläggningen mm.
En våg av lycka for genom kroppen över att Sigge fått det så bra.
Personalen och alla stallkompisarna tyckte att det var en väldigt fin och trevlig häst, han sköter sig bra i hagen men tycker att det är väldigt konstigt med hästar som är skäck. Han fick en till haggranne, så det går nog över.
Med alla skräckhistorier i bakhuvudet så var jag rätt nervös inför försäljningen men det verkar som om jag har hittat rätt köpare och jag känner mig lite lättare i hjärtat.
Det har varit rätt jobbigt, mentalt, tiden från jag satte ut annonsen (slutet av april) till nu.
Att behöva beskriva sin häst, ärligt men ändå inte avskräckande, för de som ringer.
Att låta okända ryttare, som jag inte vet något om mer än vad de berättat, hoppa upp och rida.
Att besikta en häst och hoppas på att allt ser bra ut.
Att skriva ett kontrakt som båda är nöjda med men som ändå tar upp allt som är viktigt.
Att flytta hästen till ett främmande stall och lämna det man vårdat under många år till människor man bara träffat några gånger.
Att inte vara för nyfiken hur det går men ändå vilja veta.
Älskade Sigge, du föddes i Skåne, växte upp i Närke och förhoppningsvis blir gammal i Gävle. Jag hoppas och tror att du har och får det bra för man kan inget annat än älska dig.
