ingetorp.blogg.se

Jag är lyckligt lottad att jag inte är sjuk så ofta, visst lite huvudvärk och ont i halsen men inte så ofta och inte dessa olika influensorna som går titt som tätt. Det som jag brottas med är min mentala hälsa och kraven på mig själv.

Som nu när det är rörigt ang vad som ska hända till hösten på mitt jobb, var ska jag jobba och med vad, avspeglas i min hästvärld och ridning. Motivationen och tron på det jag gör och mig själv är nere i botten. 

Inte speciellt bra nu när tävlingssäsongen dragit i gång på allvar. 

Jag har bara lust att avanmäla mig och strunta i allt eftersom det ändå inte kommer gå något bra. 

Men det stressar mig också att inte kunna/vilja visa upp vad vi övat på under vintern och hur vi utvecklats, för jag tävlar inte bra för mig själv. 

Jag tävlar för att vinna.

Jag tävlar för att få ett kvitto på all träning jag har lagt ner. 

Jag tävlar för att hålla motivationen uppe för träning och utveckling av mig själv och hästen. 

Jag tävlar för att förvalta hästens värde och helst öka värdet på hästen för att kunna ha bra argument till varför vi (familjen) ska lägga ner all denna tid och pengar på mitt intresse.

Men alla tävlar säkert för olika anledningar och inget är väl rätt eller fel men jag börjar förstå varför jag tävlar och varför jag reagerar på olika sätt efter tävlingar. 

Efter att jag blivit medveten om varför jag tävlar så blev jag mindre nervös och jag kunde lättare undvika de mentala fallgroparna under och innan en tävling.

Mina största fallgropar:

"Alla rider snyggare och bättre än mig" jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är en anorektiker och behöver hela tiden ha hjälp att få en realistisk självbild av mig som ryttare. Jag jämför mig med andra ryttare och nedvärderar mig själv. 

"Alla andra hästar är mycket finare än mina" hur många gånger hat jag inte tappat fokus och självförtroendet på framridningen av att det kommer in en underbart fin häst som gör allt klockrent på framridningen. 

"Vad gör jag i dessa klasserna? Kryp tillbaka under din sten och kom inte tillbaka innan du kan allt" när inget stämmer inne på banan och allt blir pannkaka, då kommer skammen att vad gör jag här! Varför trodde jag att vi skulle klara av detta? 

När jag läser vad jag skrivit så blir jag arg och ledsen på mig själv, att jag sätter så höga krav på mig själv, men det går oftast rätt bra nu att ta tag i mina tankar när jag mår bra. Problemet är när livet utanför hästvärlden är i otakt, då är det lättare att ramla ner i groparna. 

Vad gör jag för att inte falla ner?

Vid flera tillfällen så sitter jag och min hästskötare sitta och tittar på ryttare och jag försöker då hitta ryttare som jag tror att jag liknar. (Typ sätta in mig på en linje med olika ryttarstilar, jag såg det på ett omstylingsprogram en gång att en person som trodde att hennes lår var enorma som då fick sätta in sig på en linje av olika personers lår.  Sedan visade T&S (programledarna) var hon igentligen skulle ställa sig). 

Jag tänker på det min syster sa en gång när hon inte hittade mig på framridningen, jag smälte in bland den höga standarden som rådde på tävlingsplatsen, eftersom jag faktiskt red fram då hon letade efter mig. Sedan så har jag faktiskt kvalat till Dannys klasser flera gånger och har redan kvalat till nästa nivå. Sigge har kvalat till nästa nivå på  3e och 4e starten i denna nivå. Det här måste jag faktiskt se som positivt och vara stolt över. Sedan så har Danny kommit hit trots att han har sina nerver och hyss för sig.

Eftersom jag har en dressyrdomare/B-tränare som jag diskuterar starter och tävlingar med så vet jag att hon skulle aldrig låta mig starta något som hon inte vet att vi borde klara av. Visst kan man ibland testa på att starta en nivå högre för att se hur man ligger till men då är man mentalt förbered på att det kanske inte håller hela vägen. 

Att jag nu har suttit här och skrivit ner detta inlägg så känner jag att det här hjälper mig också att ta mig vidare, att skriva och formulera vad det är jag tänker och grubblar på. Att jag sedan vet att jag har vänner som läser och uppskattar min blogg gör saken ännu bättre och att det hjälper mina vänner på olika sätt gör mig glad. Att skriva av sig och sätta ord på känslor som annars lagras inombords känns som en befrielse och vägen tillbaka till en bra mental hälsa har börjat. 

Idag ska jag träna för C och snart är det tävling med Sigge, som jag vill bevisa hör hemma i MsvC och ge honom mer tävlingserfarenheter och Danny vill jag ge möjligheten att nu på en utetävling visa upp sig utan missar och spöken, genom att rida två klasser på samma dag.